Envy, Amsterdam

Restaurang Envy i Amsterdam omnämns som en tämligen trendig krog lite varstans och man har belönats med en Bib Gourmand i Guide Michelin vilket ju betyder bra mat till ett bra pris.

Du som varit i Amsterdam vet att det inte är så lätt att lokalisera sig i staden och när vi letade efter Envy gick jag och S många omvägar. På Envy jobbar kockarna inför öppen ridå i det avlånga köket och de hälsade vänlig på oss när vi till slut kom in i restaurangen. Restaurangen bestod av några höga barbord som delas med övriga besökare, ”Pubologi style” om ni vill, samt ett antal mindre bord. Vi fick ett av de enskilda borden och till min stora glädje fick jag full insyn i köket.

Konceptet på Envy är att välja lite småplock med tyngdpunkt på korvar och skinkor och sedan äta mellan en och tre mellanrätter beroende på aptit och vem är vi att ifrågasätta detta koncept? Så klart att vi gör som de säger. In med ett glas champagne och ta en titt på korv och skinkmenyn.

Vi valde Envys egen korv med rosmarin och senap, en prosciutto de parma och en salame verona. Charkisarna höll så klart högsta kvalitet med korven med rosmarin som den stora vinnaren.

 

Jag gick vidare med pilgrimsmusslor som serverdes med rödbetor, äpple och potatisskum. Vilken strålande bra rätt, musslan var perfekt tillagad och tillbehören satt som en smäck.

S valde lammsadel som ackompanjerades av färsklök, lök, persiljepesto och en mustig lammsky. Åter en mycket bra rätt.

Här kastar S in mathandsken och beställer in två ostar en Latur (get) och en Oude Brokkelkaas (kossa), inte mycket att säga än att de var väl mogna och tillbehören goda.

Själv var jag inte klar med maten utan beslutade mig för att ge mig på oxfilen, med potatiscrème, basilikasås och poppad vitlök. Riktigt gott så klart.   

Så då så dags för desserten, vi var båda mätta så denna kväll delade vi på en chokladpannkaka, dulce de leche, en fantastiskt god chokladcrème, vaniljglass, vaniljsås och söta popcorn. En helt strålande avslutning på kvällen.

 

Envy är helt klart en restaurang man skulle vilja ha i Stockholm, fantastiskt bra mat till ett väldigt fördelaktigt pris. Jag skulle vilja säga att restaurangen på något sätt är en blandning mellan Matbaren, Pubologi och Lux (fråga mig inte hur jag får ihop det). Jag rekommenderar verkligen alla som har vägarna förbi Amsterdam att gå till Envy du får sällan så bra mat per krona.     

Ekstedt*, Stockholm

Det är sällan jag har ansett att Guide Michelin är väl frikostiga mot Stockholm vad gäller stjärnor, men när Ekstedt fick sin stjärna i mars var jag ytterst förvånad. Jag och S var där för cirka ett år sedan och betyget var helt klart blandat. Omdömet var mellan världsklass (hummern) till föga imponerande (efterrätten och musslan) så att de ett år senare skulle ha en stjärna var för mig otänkbar. Samma minut som stjärnorna blev offentliga kastade jag mig in på restaurangens hemsida och bokade bord för att se om Michelingubbarna verkligen hade gjort ett bra val.

Efter cirka en månad var det äntligen dags att besöka Ekstedt och jag måste säga att jag var laddad till tänderna inför besöket. Föga förvånande var restauragen fylld till bristningsgränsen på en vanlig torsdag.

Det finns två alternativa menyer på Ekstedt, en femrätters avsmakningsmeny och en trerättersmeny där det finns två förätter och två varmrätter att välja på. Vi valde den mindre menyn denna kväll.

Som inledning serverades med yorkshirepudding (bakad i vedspisen så klart) med två röror, en rilette på anka och anklever samt en med getost och oliver. Enkelt och väldigt, väldigt gott.

Efter en ganska ansenlig väntan dök vår flinka servitris upp med förrätten, skorstensbakad ljummen avokado, mandelgrädde, rostad vitlök och kungskrabba (hackad med citron och bitar av krabbans klor). En fantastiskt bra inledning på kvällen. Rätten var mycket välkomponerad där alla delar fyllde en funktion för helheten, strålande!

Näst på tur var brödserveringen med ett mjukt surdegsbröd samt ett lövtunt knäcke, mycket gott där en liten rökig ton kunde skönjas.

Kvällens varmrätt bestod av variation på lamm, vilket bestod av sadel, bräss och korv. Till detta serverades en skorstenstorkade tomater, tomathack, en rökig (då menar jag verkligen RÖKIG) pure på tomat, samt en salt kolasås (!). Återigen levererade köket med Otterberg i spetsen en mycket välkomponerad meny, detta var sanslöst bra där den salta kolasåsen var stålande till den intensiva och rökiga tomatsmaken och lammet. När varmrätten dukas av satt vi kvar med en påtaglig röksmak i munnen.

 

Desserten på menyn (den enda) bestod av, vedugnsbakade rabarber, smörstekt surdegssockerkaka, getmjölksglass med honung, vaniljglassröra (ej kall) samt en sockerlag med chili (tror jag), När desserten serverades bjöds vi på matsalsshow, då en av kockarna kom ut i matsalen och flamberade sockerkakan inför gästernas imponerande blickar. Desserten var även den riktigt god och välkomponerad. Bäst skulle jag säga att glassen var, med den perfekta kombinationen av getmjölk och honung, strålande!

Ok, som ni säkert förstår har jag kapitulerat inför Ekstedts storhet, de förtjänar verkligen sin stjärna. Alla tre rätterna var vågade, innovativa och fantastiskt goda. Man kan se vissa paralleller till Mathias Dahlgrens Matbaren med sina rustikeleganta och otroligt goda rätter. Bra jobbat Ekstedt och co, vi kommer tillbaka när vi har en ny meny.

F12*, Stockholm

Med sina 16 år som stjärnkrog är F12 den restaurang som innehaft sin stjärna näst längst. Jag har besökt restaurangen tre gånger tidigare och har varit väldigt nöjd varje gång. Restaurangen rankades som nummer åtta i landet i senaste upplagan av White Guide.
På senare tid har dock restaurangen fått utstå en hel del kritik på restaurangbloggar så det var lite blandade känslor inför besöket. Har White Guide och Guide Michelin rätt, eller har foodisarna som kritiserat krogen rätt?
Vid tidpunkten för vårt besök har F12 släppt sitt ordinarie koncept att endast ha avsmakningsmenyer då de komponerat en trerätters påskmeny som passade oss utmärkt då vi hade ett sent bord.

Lokalen känns fortfarande hyfsat fräsch trots att den har några år på nacken nu mer. Denna kväll var restaurangen i princip helt full och den unga (och vad det verkar, hyfsat oerfarna) personalen fick slita ganska hårt.

Kvällen inleddes med tre amisar, en osötad marshmallow doppade i hackade jordnötter, en poppad grissvål med en crème smaksatt av pepparrot samt en svart macaron fylld med rökt pilgrimsmussla. En trevlig, men på inget sätt fantastisk inledning av kvällen. Bäst var nog macaronen, trots att den satte sig i tänderna på ett sätt som gjorde att man inte kunde le på minst 20 minuter.

 

 

Efter den här lilla inledningen kom brödet och där kände vi oss hemma direkt. Om jag inte minns fel så var det samma bröd (både mjukt och knäcke) som senaste gångerna vi var där. Till detta serverades tre sorters pålägg, smör, rökt smör och ett fejksmör på raps. Det mjuka brödet var medelmåttigt, medan deras knäcke fortfarande är i den högre skolan.

Förrätten var vit sparris, en hollandaise, ramslök och brödcrisp. Gott med en bra balans mellan den syrliga sparrisen och den feta hollandaise men kanske väl basic för att nå ända fram i min bok.

Under tiden vi väntade på varmrätten hörde vi hur hårt Sören Polonius fick mana på sin personal, med allt från att servera vin till bord XX, fylla på vatten på bord YY till nu går en från bordet XY, se över henens servett. Servisen kändes lite väl ung och osäker för att man skulle få den vanliga ”stjärnkorgskänslan”. Vidare hade vår servitör problem att få till sina berättelser till varje vin i dryckespaketet, inte riktigt vad man förväntar sig på ett etablissemang av den här kalibern.

Varmrätten bestod av pepparstekt dilamm, vitlökspuré, rödvinskokta rotfrukter samt senapskott. Dilammet var av hösta kvalitet och tillbehören av trevliga, dock hade köket tappat saltkaret i S rotsaker vilket så klart inte får hända på en finkrog. Om vi bortser ifrån saltmissen så var varmrätten så klart bra. 

Efter att varmrätten dukats bort, tog vattnet i våra glas slut vilket servicen inte såg utan lät oss sitta med tomma glas lääänge, inte imponerande. Efter mycket om och men dök en servitris upp med lite vatten och vi var åter nöjda.

Innan desserten serverades fick vi en liten fördessert nämligen en mycket läskande violgranité med ett vodkaskum, mycket gott.

När det började närma sig dessert fick vi in våra glas, men något dessertvin såg vi inte röken av. Våra desserter stod framplockade ett bra tag innan vår servitör (åter tack vare Sören) fyllde på dem och berättade lätt tafatt om druva och ursprung.

Till våra nya uppfräschade smaklökars stor glädje fick vi frisk och fantastiskt god dessert på rabarbetkompott med kraftig kardemummasmak, krossad mördeg och en sensationellt god vaniljglass. Detta var utan jämförelse kvällens höjdpunkt.

Avslutningsvis fick vi plocka till oss några praliner som naturligtvis också smakade utmärkt.

Vad säger man då efter det fjärde besöket på F12? Det är alltid vanskligt att bedöma en trerätters middag, men inget skull kunna hindrar mig från att göra det. Jag tycker fortfarande att köket levererar en stabil matupplevelse och att de förtjänar sin stjärna (i motsats till flera av mina ”foodiekollegor”). Jag anser dock att servicen var under all kritik med stjärnkrogsmått mätt, man måste strama upp tyglarna ordentligt. Visst var det ett högt tryck i restaurangen, men som servitör måste man ha koll på om gästerna har vatten och vin i glasen.

Tennstopet, Stockholm

En AW-kväll med några gamla kollegor brukar i detta sammanhang betyd ett antal öl på Tranan bar med Stockholms bästa köttbullar (näe, Prinsen är INTE bäst). Denna kväll var vi lite för sena på bollen och baren var full till bristningsgränsen. Vad tusan gör man då undrar vän av ordning? Jo man vandrar naturligtvis Dalagatan ner till klassiska Tennstopet. Sagt och gjort.

Kvällen till ära beställde jag blodpudding som serverades med rårörda lingon, skirat smör, fläsk i tärningar och äpple. Detta är ju helt fantastiskt gott, puddingen är helt strålande smaksatt och tillbehören sitter som en smäck. Alla som äter den fabriksgjorda puddingen hemma borde ta sig till Tennstorpet för att få smaka hur det egentligen ska smaka.   

Restaurang Hjerta, Stockholm

Enligt årets upplaga av Matnerdens husbibel White Guide serverar Restaurang Hjerta vällagad svensk/fransk comfort food.

Vi rumlade in på Hjerta en fredagkväll för lite after work med förhoppningen om att serveras lite god mat.

Kvällen inleddes med en pilgrimsmussla, hasselnötter, blomkål och skirat smör. Det visade sig vara minst sagt en väl tilltagen förrätt, med tre stora korrekt hanterade pilgrimsmusslor. Detta var väldigt gott, om än en för fet och tung inledning på en måltid. Det är lite för enkelt att ösa på skirat smör för att lyfta smaken, men visst var det gott, riktigt gott till och med.

Kvällens varmrätt för min del var torsk, pepparrot, sidfläsk, bakad lök, rödbeta och (kan ni tänka er) skirat smör. En väl tillagad rätt, dock med en väl hög sälta (ovanligt att jag klagar på för hög sälta då jag är en saltjunkee) men i övrigt riktigt gott och välgjort.

Varmrätten var betydligt lättare än den tunga förrätten, så naturligtvis fanns det plats för en dessert. Jag fastnade för husets chokladdessert, en brownie, med toffeeglass (?), blodapelsin och hasselnötter. Åter en god och genuin rätt, bra.

Jag måste säga att jag bara kan hålla med WG om deras bedömning om att Hjerta levererar comfort food av svensk/franskt snitt. Det är sällan jag är så här nöjd efter ett besök på en mellanklasskrog. Det känns som att köket lägger ambitionen på en nivå som man kan leverera och levererar gör man verkligen. Ni kommer säkert se mig i sommar sippandes på ett glas vitt eller rosé på deras uteservering och käka en varmrätt för hit kommer jag att återvända.

Napolyon, Stockholm

Va, är Matnerden på ännu en mellanklasskrog? Jag vet inte riktigt varför, men jag har verkligen haft fokus på krogar i mellansegmentet den senast tiden och nu var det alltså åter dags igen.

Napolyon, krogen som Daniel Höglander startade och lämnade, är den här gången målet för krogbesöket.

Napolyon är en bistro (ännu en i raden…) som serverar fransk husmanskost. Det mest iögonfallande i restaurangen är den stora vinkylen som täcker en hel vägg.

Brödet, surdegs så klart, serverades i en liten papperspåse med etablissemangets logga tjusigt tryck på ena sidan.

Vi gick direkt på varmrätten och jag valde anka, med sidfläsk, potatismos, äpple, puylinser och bakad lök. Smakerna var riktigt bra, men aj vad överstekt ankan var. Det är sällan man ser en så välstekt anka på en restaurang. Synd och skam på en annars riktigt god rätt.

Efter fadäsen med ankan var jag lite tveksam om jag vågade beställa glass au four, risken fanns ju att de skulle ha haft även den i ugnen alldeles för länge och där med gjort vaniljsås av den. När den anlände till bordet så var mina farhågor onödiga, den var strålande snygg och god.

Om man bortser från ankan, som får anses vara ett riktigt bottennapp, så var det en riktigt bra middag på Napolyon. Det är synd att man slarvar med huvudråvaran på detta sätt, man undrar ju om det skulle kunna ha hänt när Höglander styrde i köket. 

 

Guide Michelin 2013, facit

Fy vad dålig jag har varit på att uppdatera bloggen, men nu är det dags för uppföljningen av årets stjärnor om det nu mot förmodan skulle ha undgått någon.

Årets stjärnskörd för Stockholm blev enligt nedan:

** Frantzén/Lindeberg
** Mathias Dahlgrens Matsalen
* Esperanto
* Lux
* F12
* Mathias Dalgrens Matbaren
* Gastrologik (ny)

* Ekstedt (ny)

Operakällaren rising star

 om vanligt kan vi konstarera att jag var allt för generös med ”mina” stjärnor. Jag tycker framförallt att guiden var väl snål mot Esperanto som förtjänar **, F/L som borde vara mogna för *** och Jonas jag tycker skulle kunna ha fått sin första stjärna. Men vad kul med två nya stjärnkorgar i Stockholm, helt fantastiskt. Om Gastrologik inte hade fått sin stjärna hade jag nog tappat förtroendet för Michelin så jag blev väl inte direkt förvånad. Men vad ska man säga om Ekstedt? Jag har sett att man på bloggar har lyft fram dem som en kandidat, men har själv varit ytterst skeptisk. Vi var inte så imponerade när vi var där, vissa rätter var världsklass medan andra var mediokra. Nu verkar de ha leverarat på topp under en längre tid och fått sin stjärna, fantastiskt kul.

Annars är det imponerande och lite förvånande att Operakällaren fick en rising star, få hade nämnt dem i förhandsnacket. Jag trodde betydligt mer på Jonas och Volt, men ändå kul för Operakällaren. Nästa år kanske den starkt efterlängtade stjärnan dyker upp.

Jag har bord bokade på både Ekstedt och Gastrologik i vår så det ska bli väldigt kul att besöka huvudstadens två nya stjärnor.