Klockargården, Tällberg

Ok, det tog visst lite tid att komma igång med min Matnerdblogg, närmare bestämt nästan 2 år. På denna tid har jag ätit mig igenom ett stort antal topprestauranger bland annat i Stockholm, Göteborg och New York. Mer om det i senare inlägg, nu är det ju dags för Klockargården

Klockargården ligger i det natursköna Tällberg och är en klassisk konferensgård.  När man bokar ett weekendpaket ingår det en 4-rättersmeny. En för- varmrätt och dessert eller ost samt en mellanrätt som för kvällen var en risotto. När vi anlände till restaurangen var den i princip full av både hotellgäster och andra mer lokala besökare.

 Väl till bords bjöds vi på en liten men naggande god amuse bestående av en sylta på kyckling med sparriscrème och torkad purjolök. Måste säga att det var en ganska våga inledning på måltiden men den gav oss förhoppningar om en mycket bra kväll.

Förrätten var en sälgrökt souvas från Idre ren med syltade kantareller och en cremé på ekologisk blomkål. Vilken strålande fortsättning på kvällen. En välkomponerad rätt som till utseendet påminner om gristungan på Volt. Souvasen gifte sig på ett utmärkt sätt med blomkålscremen.

Mitt sällskap valde en kräftsoppa med tydlig smak av krondill tillsammans med en kroppkaka fylld med västerbottenost och kräftstjärtar. Kroppkakan påminde mer om en dumpling i både smak och konsistens men var ett trevligt tillbehör till soppan.

Rätt nummer två var en risotto smaksatt med tryffel, några skivor bresaola och rucola. Här kom kvällens första besvikelse. Risotton bestod snarare av lätt överkokat långkorningt ris i en buljong. Trots att riset inte påminde om risotto så fungerade smakerna väl tillsammans.

Sedan dök varmrätterna upp i mitt fall confit på kyckling från Källbackgård, lågtempererat sidfläsk, fikon, trumpetsvamp från Säs och mandelpotatischips. Denna rätt var även den lite av en besvikelse. Kycklingen var trots att den var confiterad inte särskilt saftig och det lågtempererade sidfläsket skulle ha behövt ett antal timmar till i ugnen. Chipsen var krispiga och goda och definitivt härlagade (kanske något för Melkers nya Köttbaren att ta efter?).

När det var dags för desserten fick vi veta att kalvdansen dessvärre var slut så vi valde kvällens ostar istället. Kvällens ostar visade sig vara tre till antalet och bestod av en getparmesan (!), en brie och en blåmögelost. Samtliga var närproducerade, men oklart vilket mejeri som hade tillverkat dem.

 

Servisen var mycket uppmärksam och lyhörd, men var alldeles för få för en så stor matsal med så många fulla bord. Som helhet hade vi en ganska bra men alltför ojämn kväll på Klockargården. Rätterna var smakmässigt välkomponerade men det fanns en del kvar att önska vad gäller finishen. Restaurangen fick betyget ”ett bra ställe” i White guide och jag kan inte annat än hålla med.