The Flying Elk, Stockholm

Äntligen! Krogstockholm har längtat till den dag Frantzén/Lindeberg med Claes Grännsjö i köket, äntligen öppnade dörrarna till sin flygande älg. F/L:s tolkning av en engelsk pub kan ju bara bli fantastiskt bra. Jag hade ju läst i intervjuer med Björn Frantzén att ambitionen inte skulle var i klass med Mathias Dahlgrens matbar, men det litade jag minsann inte på. Vid en genomläsning av menyn på nätet kändes restaurangen som ett blivande stammisställe för oss.

Jag och S lyckades boka ett bord redan första veckan och vi var uppspelta som två små barn på julafton när vi klev på tuben mot Gamla stan.

När vi kom in i lokalen kände vi oss direkt hemma, lokalen var ju exakt som man själv hade velat inreda en engelsk pub.

Kvällen inleddes med en gott bröd och ett helt fantastiskt gott vispat (brynt?)smör.

Till förrätt valde jag pilgrimsmusslor, tryfferad äggröra, pommes paille och rökt brynt smör. Vad ska man säga? Strålande, fantastiskt, stjärnklass. Detta skulle ta mig tusan kunna serveras på F/L.

S valde fattiga riddare istället från snacksmenyn. Alla som kan sin F/L-historia vet ju att detta är en gammal paradrätt. S var dock inte lika imponerad av sin förrätt, den var inte alls lika fantastik som hon mindes den F/L, men ändå en god förrätt.

I väntan på varmrätten spejade vi ut i lokalen och såg att vissa ur personalen satte sig ner vid borden och förde långa samtal med sina gäster medan andra satt och gullade med barn. Det visade sig att personalen hade bjudit in nära och kära denna kväll och då var fokus tydligen inte på att på att ta hand om gästerna.

När varmrätten anlände var personalens bristande engagemang bortglömt i vart fall för ett tag. Min varmrätt var en perfekt ångad helgeflundra med tillhörande sidfläsk samt en vin Jaune-hollandaise och broccoli med tillhöranade hasselnötter. Gott på alla sätt och vis, även om den sista udden kanske saknades.

S valde älgens tolkning av biff stroganoff med shoestring fries, karmelliserad lök och persilja. S var mycket nöjd med sin mat en perfekt tillagad biff, oklanderliga strips och en mycket god sås.

Trots två ordentliga varmrätter fanns det plats för varsin dessert.

Jag valde en dessert som jag har läst på bloggar att man har serverat en likande rätt på F/L, rödbetor, björnbär, lakrits och balsamvinäger. Detta visade sig vara ett misstag. Jag förstår inte alls den här rätten, jag har svårt att sätta fingret på vad som var fel, men det var helt enkelt inte gott.

S valde eton mess med stekt ananas, olivolja, honung, svartpepparmaräng och basilikagrädde. Gott utan att var speciellt. 

När desserterna ätits upp (inte min som ni kanske förstår) tog jag mig en tur till toaletterna, men det skulle jag inte gjort. Jag har nog aldrig sett sämre städade toaletter på en restaurang som ligger i mellanklassegmentet. Det låg vatten (förhoppningsvis och ingenting annat) på hela golvet och papperskorgarna var så överfulla att även de svämmade över. Ostädade toaletter är inte direkt ett gott betyg på en restaurang…

Hur sammanfattar man då sitt första besök på The Flying Elk? Svårt att säga, tycker jag. Det blir lika mycket ros som ris i min bok. Maten är bra, riktigt till och med riktigt bra i vissa fall men mindre bra i andra. Det stora minustecknet är ju så klart servicen som hellre gullade med sina barn och snackade med sina kompisar istället för att serva sina gäster eller ännu hellre kollade till toaletten. Dessutom, min efterrätt var en mycket speciell upplevelse som jag faktiskt inte ens kunde avsluta. Så här efteråt kanske förväntningarna var alltför höga inför besöket. Jag kan ju bara hålla med herr Frantzén om att ambitionsnivån inte är i klass med Matbaren, enligt mig inte ens på samma planhalva än så länge. Vi kommer så klart att gå hit igen, men denna gång med betydligt lägre (och säkert mer rimliga) förväntningar.