Roppongi Seikoen, Stockholm

Asiatiska krogar med ambition tillhör ovanligheterna i Stockholm, men den japanska restauragen Seikoen på är en av de mest klassiska. Vi styrde vår kos till Tegelbacken en kväll mellan jul och nyår, en tid då de flesta andra hade stängt. Den ganska trevliga lokalen var halvfull under i princip hela kvällen. Vi blev placerade i nedre delen (på våningen en halv trappa längre upp jobbar sushi-kockarna inför öppen ridå). Någon sushi hade vi redan innan bestämt att det inte skulle bli ikväll. Mitt sällskap mumlade skeptiskt: ”Mycket tveksamt att de kan servera bättre sushi här än Råkultur”.
Efter en snabb titt i menyn föll mitt val på Aemonoset fyra stycken ”Kockens val” för att se vad det kalla köket går för. In kom fyra små skålar med kungskrabba, slungad spenat med (jordnöts?)olja, råmarinerad bläckfisk med pilgrimsmussla samt en sojakokta algsallad. En ganska medioker start på kvällen måste erkännas. Här känner man tydligt hur kvaliteten på råvaror påverkar rätternas smaker. Den på finkrogarna så populära pilgrimsmusslan är här på Seikoen inte i närheten av den mjälla och fasta musslan som serveras på de bättre restaurangerna. Detsamma gäller bläckfiskens utseende och tillredande. Det är naturligtvis särskilt viktigt att använda sig av de förnämsta råvarorna då flera av dem serveras råa eller lätt marinerade.

Mitt sällskap beställde in en liten tempura med grönsaker och jätteräkor. Det kan noteras att det inte finns någon information om dessa räkors ursprung något som inte känns helt i linje med 2011 års miljötänk. Grönsakerna som serverades bestod av några bitar sötpotatis, lök och zucchini. Förutom två fina räkor kom tempuran också med en bit vit fisk (oklart vilken sort). Räkorna var spänstigt mjälla och grönsakerna fint friterade. En godkänd rätt som dock inte lämnar något större eftertryck.

Vi beställde sedan båda två det som har blivit Seikoens signaturrätt: Gindara Saiyko Svarttorsk - Vit miso. In kom en rejäl bit torsk serverad på ett bananblad. En tunn strimma sötsyrlig sås (varför så snålt tilltaget?), några små shiitake-svampar samt några blad ångad spenat och en märklig bit rättika utgör tillbehör till torsken. Givetvis kommer också en skål ris med anrättningen (vi befinner oss ju ändå på en japansk restaurang). Torsken är fint tillagad, inga höga smaker men korrekt hanterad. Rätten lyfter liksom inte riktigt och att dessutom ha mage att sätta priset 295 kr för kalaset känns väl magstarkt.

Som jag har skrivit tidigare så är Seikoen ett klassiskt exempel på att mellanklasskrogarnas problem. Maten som serveras håller alldeles för låg nivå i förhållande till prissättningen. Det är helt enkelt inte prisvärt och det är för liten prismässig skillnad jämfört med att gå till exempelvis Matbaren. Vi traskar hemåt en smula besvikna (Seikoen fick ju ändå höga poäng av den vita guiden) och trots den hyfsat trevliga lokalen och stämningen så kommer vi nog inte att återvända.