Zee, Stockholm

Anhalt nummer två på krogveckan blev den på förhand mest intressanta, nämligen Zee i Hammarby sjöstad. Man måste beundra entusiasterna som valde att starta en restaurang med ambitioner på denna ogästvänliga plats. Trots GPS i mobilen tog det väldigt lång tid innan vi hittade rätt, men tillslut gled vi in genom dörrarna till restaurangen där både servisen och kockarna hälsade oss välkomna. Lokalen är omtalad på grund av sin något vulgära kitschighet och den gjorde att restaurangen kändes lite lekfull. Under krogveckan kunde man välja på två förrätter, en skaldjurs- respektive en svampsoppa och två varmrätter en kött- och en fiskrätt.

Servisen var ytterst snabb att ta upp våra beställningar som blev skummad skaldjurssoppa och hängmörad helstekt biff, potatis och tryffeldipp, silverlök och tomat (ja, både jag och mitt sällskap ville äta samma denna kväll).

Inom några få minuter dök vår servitris upp med en liten men naggande god getostamuse och bröd med väl tilltaget vispat smör (börjar det inte kännas lite ute med vispat smör nu?). Innan vi ens hann hugga in på vårt bröd kom servitrisen med soppa. Att få njuta av brödet i några minuter hade varit trevligt.

Soppan var inte så spännande, men smakade hyfsat av skaldjur men hade mått bra av lite mer salt och en kraftigare buljong.

Våra tallrikar dukades snabbt och lätt bort från vårt bord och rödvinet till varmrätten hälldes upp. Sedan försvann servisen ifrån vårt bord under långt tid, alldeles för lång.
När varmrätten äntligen serverades var den verkligen värd att vänta på, den var riktigt bra. Biffen var sanslöst mör och saftig en liten överraskning måste jag säga. En annan höjdare var potatis- och tryffeldippen som visade sig vara en potatispuré med ordentlig tryffelsmak och hög syra (oklar av vad men gott var det).

Denna kväll fanns det inte utrymme för dessert, vi var helt klart för mätta så vi gav oss ut i Hammarby sjöstad och hittade denna gång en buss direkt som tog oss till Slussen.
 Kvällen summerades på bussen hem och vi var överens om att maten var riktigt bra, trots den lite svaga inledningen. Med tanke på att det var krogveckan var maten sanslöst prisvärd och det var troligtvis den bästa maten som vi ätit på krogveckan. Dock tycker jag att servisen var ett litet minus, det var alltför lång väntan mellan förrätt och varmrätt samt att serveringspersonalen kändes allt för valpig för en restaurang med denna ambitionsnivå. Man (samma servitris kan påpekas) behöver inte fråga om det smakade bra tre (!) gånger bara under varmrätten. Det var gott både första, andra och tredje gången…

Snusket på finkrogarna

Aftonbladet (ja, jag vet att det inte är den mest imponerande källan…) presenterade en undersökning i söndags (26/2-2012) om snusket på Stockholms finaste krogar. Undersökningen baserades på Miljöförvaltningens restauranginspektörers granskning av krogarna i huvudstaden. Att pizzerian på hörnet kanske inte tar hygien på allvar känns inte direkt förvånande, men i Aftonbladets undersökning radades stjärnkrogar (ett ord som och missbrukades kraftigt i artikeln) och välkända mellanklasskrogar upp med mer eller mindre allvarliga anmärkningar.

Restauranger som Frantzén/Lindeberg** (ja ni läste rätt), Lux*, Esperanto*, Operakällaren, Pontus, GQ, Mistral och D.O.C (f.d. Divino) finns bland annat med på den föga smickrande listan.

Personligen måste jag säga att jag blir ytters förvånad att F/L har fått anmärkningar (de är ju ändå en av Sveriges bästa restauranger någonsin). När otroligt ambitiösa krögare åker land och rike runt för att hitta den perfekta råvaran och hanterar sina råvaror för att de ska serveras på absolut bästa sätt inte kan hålla sitt kök rent är ju på gränsen till pinsamt. I anmärkningen som de fick framgår att dragkylarna var bristfälligt rengjorda, golven i köket bristfällig rengjorda, ofullständig faroanalys (dvs. egenkontroll av faror i verksamheten och anses vara viktigt ur matsäkerhetssynpunkt). Att de även får kritik för att de serverar fisk och skaldjur som inte har varit frysta behöver man inte bry sig om, då det ju är en viktig del av deras gastronomi.
Sämst i klassen verkar dock Prinsen, Sturehof och Wedholms fisk vara. Mögel som riskerar att följa med maten, ingrodd smutsig gegga, trasiga kalkelplattor, smutsiga och stökiga miljöer och risk att smuts stänker på livsmedel.
Det finns i och för sig en del kritik som känns tramsig som exempelvis kritiken mot Pubologi att de serverar sin burgare ej genomstekta, men i de flesta fall är kritiken allvarlig och belyser uppenbart ett problem i krog branschen.
När man tar del av undersökningen blir man ju mörkrädd är det verkligen så här det ser ut på de krogar som jag besöker? Det är dock skönt att se att Dahlgren och F12 verkar ha klarat sig helskinnade i undersökningen.

Paus Bar & Kök

Första anhalten på Krogveckan var Paus på Rörstrandsgatan. Rörstrandsgatan förresten, hur kommer det sig att huvudstadens krogtätaste gata har så få restauranger med ambitioner? Min gissning är att restaurangerna som ligger på nämnda gata får folk ändå oavsett nivå på köken, vilket givetvis är märkligt. Jag och fyra hungriga grabbar styrde våra raska steg in på restaurangen Paus som med sina kaklade väggar känns lite skönt urbant. Via Book a table kan man se vilka menyer restaurangerna serverar under krogveckan. I Paus fall skulle man kunna välja på två förrätter (när vi väl fick menyn var det dock bara en) och två varmrätter. Den förrätt som erbjöds var egenimporterad buffelmozzarella med ugnsbakade tomater. Innan förrätten serverades fick vi lite bröd. Brödet visade sig dock vara en osedvanligt torr och trist historia. Frågan var om det inte var gårdagens lunchbröd som slängdes in på vårt bord. Trots att det är krogveckan kan man väl servera fräscht bröd?

Förätten lät väl inte så upphetsande på förhand och den såg väl ungefär ut som den lät när den bars fram till bordet. Vid första tuggan förstod jag att detta omöjligt kan vara egenimporterad buffelmozzarella, det rörde sig snarare om kylskåpskall Euorshoppermozzarella inköpt från ICA runt hörnet. Jag har aldrig ätit vattnigare och tråkigare mozzarella på restaurang. Tomaterna var också en trist historia och serverades iskalla. Detta var verkligen en tråkig inledning på kvällen.

Till varmrätt valde samtliga runt bordet kalventrecote (bröd och mozzarella är tydligen inte Paus grej, men de kanske är bra på kött…) med pancetta, timjansky och örtsmör och till detta serverades konfiterad potatis. Servisen informerade om att köttet serveras medium-rare och det lät alldeles utmärkt för mig. När varmrätten serverades visade det sig att köttet var helt okey, trots att den snarare serverades medium. Tillbehören var dock osedvanligt trista och man serverade ingen sås till vilket gjorde rätten väldigt torr och tråkig.

Vi fick frågan om vi önskade dessert och vi var alla överens om att nu fick det vara nog, så vi betalade notan och lämnade restaurangen missnöjda med nivån på maten.

Nu låter Matnerden väldigt gnällig och man kan ju fråga sig om det inte fanns något positiv med den här kvällen, men det fanns det ju givetvis. Några meter ner på Rörstrandsgatan finns en 7-Eleven och den besökte vi på vägen ner mot Sankt eriksplan. Där köpte vi oss var sin chokladboll och den var riktigt god. Så sammanfattningsvis kan man säga att det bästa med Paus Bar & Kök är chokladbollen på 7-Eleven.

Mathias Dahlgren Matbaren*, Stockholm

På alla hjärtans dag gjorde jag och mitt sällskap vårt fjärde gensamma besök på Dahlgrens Matbaren. Mitt förhållande till Mathias Dahlgrens bakficka (det är inte alla som har lyckats få en stjärna i Michelinguiden för sin bakficka) Matbaren är lite komplicerat – jag var nämligen inte alls imponerad efter mitt första besök. Värt att notera är dock att jag inte hade så många stjärnor i kroppen före detta besök och att restaurangen skilde sig väldigt mycket i från övriga avverkade stjärnor (Insieme* i NYC, Lux* och F12*) och därmed helt rubbade min syn på stjärnkrogar. Att en av mina rätter var Blad, skott och Örter från Falkenberg (numera Ugglarp) gjorde inte saken bättre då rätten är den sämsta jag ätit på en stjärnkrog i Sverige. Trots viss tvekan vågade jag mig tillbaka och det är något jag verkligen inte ångrar. Under mina påföljande två besök har jag ätit fantastisk mat a la Dahlgren. Robust, enkel och sanslöst gott och numera ser jag Matbaren som en av mina absoluta favoritrestauranger. En given avslutning i Matbaren har varit den bakade chokladen (den enda höjdpunkten under mitt första besök) som ju är helt fantastisk men frågan är om detta skulle bli kvällen då en tradition bröts…

Som sig bör fanns den lilla papperspåsen med osorterade knäckebröd med dagens datum på vid vår plats, alltid lika uppskattat.

Lyckades få till ett kort på menyn också som väl går att läsa? Det som är lite kul är köttbullarna, hur vågar man som stjärnkrögare ha det på menyn? Han är modig den där MD, det måste man säga. Var egentligen lite sugen att få testa vad som bör vara landets bästa köttbullar, men det får det bli en annan gång.

Jag började min kväll med svensk bläckfisk, pilgrimsmussla, citron, vitlök och persilja under ett musselskum. En liten trevlig inledning på kvällen, med stora smaker av hav av musselbuljongen och strålande god bläckfisk och mild rå pilgrimsmussla. Dock var syran i rätten väl påtaglig vilket var ett litet minus, jag var förvisso förvarnad att så skulle vara fallet då andra bloggare har framför den kritiken mot just den här rätten.

Mitt sällskap drog kvällens vinstlott när hon valde bakad blomkålscrème, tryffel, gruyere och hasselnöt. Så sanslöst mycket Matbaren denna rätt är. Jag skulle kunna äta den med förbundna ögon och veta att det den var signerad Mathias Dahlgren. Ingredienserna gifte sig perfekt med varandra, en sanslöst god rätt.

Min nästa rätt var stekt renkalv, äggklimp, ingefära, vitkål och sticklök och var en grym fortsättning på kvällen. I den här rätten flörtar MD med det asiatiska köket och den var förvånansvärt kryddstark, men naturligtvis väldigt gott.

Mitt sällskap valde oxfilé, friterad svartkål, potatiscrème, sardeller och citron. Gott och trevlig på alla sätt och vis utan att kanske nå upp till den allra högsta nivån.

Så var det då dags för dessert och tro det eller ej, nu var det dags att bryta den långa traditionen enligt ovan. Jag beställde karamelliserad råmjölk från Säby gård, havreglass, blåbärssorbet och mjölkskinn. Detta visade sig vara Matbarens tolkning av crème brulée, med den minst sagt intressanta havreglassen och den riktigt goda sorbeten. På det hela taget en mycket bra dessert, även om jag kanske kommer att återvända till chokladen nästa gång igen (för den är verkligen helt fantastisk).

Mitt sällskap tvekade inte en sekund när hon beställde in den bakade vilda chokladen från Bolivia med toféeglass, gräddfil och nötter. Vad kan man säga om den dessert som inte redan är sagt? Jag vet inte, men bra är den verkligen. Chokladen var som vanligt på sekunden perfekt tillagad och tillbehören som alltid strålande.

Kvällens sista lilla nummer var Matbarens klassiska bjudgodis, madeleiner och jordnötsnougat, gott, gott. Då mitt sällskap inte orkade en bit till (här bygger smakerna till stor del på fett och man blir mätt trots att det är mellanrätter som serveras) så fick jag äta allt själv och jag tvingades kasta in handduken innan allt var slut.

I slutet av middagen fick vi uppleva något som vi aldrig sett på en stjärnkrog. En kvinnlig gäst (i liiite för höga klackar) som satt vid bardisken hade nog druckit en flaska vin eller två för mycket lyckades sätta sig bredvid sin stol och trillade rakt ner i golvet. Hon klarade sig dock utan några men (man slår sig ju sällan när man är full) och hoppade förvånansvärt ogenerat upp på stolen och fortsatte sin middag, Matbaren är verkligen öppen för alla…

Jag skulle vilja påstå att Matbaren är huvudstadens mest prisvärda restaurang just nu, i knivskarp konkurrens med Esperantos lilla meny, här får man mycket glädje för pengarna.

Tack för ännu en mycket, mycket bra kväll Mathias vi kommer snart igen.

Why not grab a burger in London?

Om man är sugen på något enkelt och gott en söndaglunch i London, vart går man då? Matnerdens förslag är att ni då kan styra er kos till Gourmet Burger Kitchen i Soho. GBK finns på ett flertal ställen i London och övriga UK men allt startade i London när några kompisar från Nya Zeeland beslutade sig för att det behövdes ett bra burgarställe i staden. Trots den tidiga söndagförmiddagen strömmade folk in i restaurangen och jag och mitt sällskap följde givetvis med folkströmmen in.
Trots att listan över burgare var minst sagt omfattande föll våra val på två klassiker, en cheese & bacon respektive en BBQ parat med en chunky fries. Alla burgare serverades medium, även om våra burgare kunde ha plockats av grillen några sekunder tidigare var de riktigt saftiga och goda. Cheese och bacon-burgaren var nog snäppet vassare än BBQ versionen men de var båda riktigt goda. Den tjocka pommesen till var tämligen ordinära, men fyllde sin funktion mättnad och sälta.

Sammafattningsvis var detta ingen gastronomisk höjdpunkt i mitt krogliv, men om man bara är sugen på saftig burgare och råkar befinna sig i London så är GBK inget dåligt val. Over and out from London this time.

Krogveckan och lite annat

Nästa vecka är det åter dags att dra igång årets första krogvecka. Det brukar alltid vara trevligt när mailet från book a table dyker upp i inkorgen sprängfyllt med krögare som rear ut sin mat för att fylla sina krogar. Det brukar finnas en och annan intressant restaurang på listan som jag bokar ett bord hos. Denna gång måste jag dock säga att utbudet minst sagt känns skralt, vilket givetvis är tråkigt. På http://www.alltomstockholm.se/start/article2871457.aos proklamerar man att det nu är möjligt att gå på lyxkrogar för 200 kr vilket jag inte riktigt känner igen denna gång. De få krogar som intresserar mig i år är följande, Zee the restaurant, kul att de är med. En av få krogar i huvudstaden med ambitioner som jag av någon anledning inte har besökt, självklart har jag ett bord bokat där under veckan.
Restaurang Stockholm, ett vasst kök trots sitt minst sagt trista läge. Menyn lät i mitt tycke dock inte så rolig den här gången men att få en tvårättersmiddag på en restaurang med tre (!) gafflar i Michelin är inte illa.

Pontus Seafood bar, tycka vad man vill om Pontus Frithiof och hans matlagning, men visst är det vardagslyx till en billig penning som erbjuds under krogveckan.

I övriga tycker jag inte att utbudet var så kul. Det blir dock även en AW med grabbarna på Paus under ovan nämnda vecka vilket ska bli kul, men förvätningarna på själva restaurangen är väl inte direkt skyhöga.
Sammafattningsvis måste jag ändå understyrka att jag tycker att krogveckan är ett mycket trevligt inslag, även om årets upplaga inte är så upphetsande. Det vore kul om fler krogar ville vara med, men frågan är om man inte måste höja priserna lite då. Ett sätt skulle kunna vara att ha två prisklasser för att få med flera intressanta restauranger.

Jag råkade för övrigt komma in på Pubologis hemsida (ni kanske mins min lilla diskussion med Daniel Crespi, http://www.matnerden.blogspot.com/2012/01/replik-pa-crespis-kommentar.html )

och kan ni tänka er kära läsare att restaurangen har sänkt sina priser, är inte det konstigt? När jag gick igenom ett antal av stadens bästa restauranger för att se hur de hade hanterat momssänkningen ansåg Crespi att det var det ju citat: ”ett fantastiskt tragisk inlägg” och nu har man själva sänkt sina priser, mycket intressant. Han skrev ju att hans restauranger hade skruvar lite i sina kalkyler, men en sänkning med exempelvis sin fantastiska burgare (minst topp tre i Stockholm) med hela 9,5 % känns ju inter som att ”skruva lite i kalkylerna”. Jag är dock osäker om de verkligen har sänkt priserna på sina tallrikar, men jag tror faktiskt det. Så här i efterhandförefaller hans inlägg som ännu mer komiskt.

White Guide Nomineringar 2012

Den 5 mars går White Guidegalan av stapeln i huvudstaden och idag släpptes då äntligen nomineringarna, härligt. Som Matnerd måste jag erkänna att två av årets höjdpunkter är när respektive guide (Michelin och White) släpper sina stjärnor och mästarklasslistor. Nog om den röda guiden, nu fokuserar vi ett tag på den vita. Numera finns det ett antal priser som ska delas ut på galan och några vinnare är redan presenterade som exempelvis årets Rising Star som i år gick till Jacob Holmström på Gastrologik, det var väl inte helt oväntat, men likväl riktigt kul för honom och för Gastrologik.
Nedan följer de nomineringar som ännu inte är avgjorda.
Årets bästa restaurang

• Esperanto, Stockholm
• Frantzén/Lindeberg, Stockholm
• Fäviken Magasinet, Åre/Järpen
• Kock & Vin, Göteborg
• Mathias Dahlgren Matsalen, Stockholm

Jag har besökt alla utom Fäviken under det senaste året och kan väl bara hålla med om nomineringarna, men saknar kanske Oaxen (om nu de kunde bli nominerade då de ju gjorde sin sista sommar i somras). De nominerade är ju Stockholms tre bästa restauranger, den bästa i Göteborg och så givetvis Fäviken som ju rönt så mycket uppmärksamhet såväl nationellt och internationellt. Vinnaren då? Mitt tips är i ordning, Fäviken (mest för omväxlingsskull), F/L och Matsalen.
Årets matupplevelse

• Bloom, Malmö
• Ekstedt, Stockholm
• Kock & Vin, Göteborg
• Mistral, Stockholm

Här är det mer tunnsått bland Matnerdens besök, endast de två sistnämnda har besökts under året. Vad ska man då tro om detta? Jag gissar på att Kock & Vin vinner. Jag var i och för sig inte särskilt imponerad av varken den eller Mistral vid mina besök hos restaurangerna, men har svårt att tro att de övriga två kan blanda sig i fighten om årets matupplevelse.
Nominerade till Årets Miljö- och stämningsupplevelse

• Fäviken Magasinet, Åre/Järpen
• Jonas, Stockholm
• Miss Voon, Stockholm
• Puta Madre, Göteborg

I denna kategori är det bara Jonas som jag kan bocka av i min bok ano 2011 så här blir det lite svårtippat. Saknar helt klart F/L, MD Matsalen och Matbaren, men man kan ju inte alltid få som man vill. Fäviken känns minst sagt som en lågoddsare att ta hem segern.
Nominerade till Årets Serviceupplevelse

• Esperanto, Stockholm
• Jonas, Stockholm
• Linnea, Göteborg
• Mathias Dahlgren Matsalen, Stockholm

Endast Linnea är obesökt denna gång. Men vad sysslar juryn med här? Jonas bästa service, tillåt mig småle. Jag var minst sagt lyrisk efter Jonas, men servicen skulle jag vilja påstå är klart sämst bland Stockholms ambitiösa krogar. Att de sedan har mage att slänga upp 130 kronor för två flaskor kranvatten ger enligt mitt tycke ett löjes skimmer över nomineringen.
http://www.matnerden.blogspot.com/2011/12/restaurang-jonas-stockholm.html
Vem vinner? Inte vet jag, men jag älskar matsalsarbetet på Esperanto, så jag håller mina tummar för dem, men visst Matsalen är ju såklart med i matchen också.
Då ska vi se vad har vi mer för nomineringar? Årets kaf…gäääsp, näe vet ni vad nu får det räcka. Övriga nomineringar känns mest som utfyllnad och förtjänar inga kommentarer. Årets vin hade kanske förtjänad en rad, men då jag inser mina egna begräsningar (nåja) ger jag mig inte in på det spåret.
Efter att ha läst och begrundat nomineringarna skulle jag vilja våga mig på några gissningar vad gäller krogar som kommer att klassificeras som internationell mästarklass:
Frantzén/Lindeberg, Matthias Dahlgren Matsalen, Esperanto, Kock & Vin, (ganska enkelt eftersom de nominerades ovan), Mistral (håller kanske inte helt med), Oaxen (om de nu kan var med), F12, Lux, Operakällaren (trots att det för mig är obegripligt), och Jonas. Inget PM och vänner, Gastrologik eller Thörnströms kök alltså, jag tror att de istället blir Svensk mästarklass.
http://www.whiteguide.se/nyheter/white-guides-nomineringar-2012

Joel Robuchon L´Atelier**, London

Joel Robuchon är mannen med flest stjärnor i världen. Att gå in på hans hemsida är som att besöka Vintergatan, enligt vad man kan läsa sig till på nätet så har han hela 26 stycken, det är helt obegripligt hur en krögare kan lyckas med den bedriften. På hans hemsida kan man se att han kör liknande koncept i många städer. L´Atelier finns exempelvis Paris, New York, London, Las Vegas och Tokyo. Den som vill vara elak skulle kunna kalla hans koncept för McDonalds för finkrogar (men så elak är ju naturligtvis inte jag).I London har Joel Robuchon sin restaurang i ett trevåningshus, där tre olika koncept samsas, en barservering, en bordsservering och en bar.
Den här kvällen hade vi ett tidigt bord bokat då vi hade andra planer för kvällen och vi hade bestämt oss för Pre-theatre-menyn som serveras vid bokningar fram till 18.00 och överensstämmer med restaurangens lunchmeny och var väldigt rustik för att serveras på en tvåstjärnig restaurang.
Vi blev väl mottagna direkt när vi kom innan för dörrarna och till vår förvåning var restaurangen nästan full trots att klockan bara var 17.45 och kockarna slet hårt i det öppna köket. Lokalen kändes lite som en blandning av Dahlgrens Matbaren och Restaurang Jonas, en finkrog som är en matbar med en växtvägg (kan Både Mathias och Jonas ha stulit lite från den gode Robuchon, vad vet jag…). I restaurangen rådde ett högt tempo och jag har aldrig varit med om att en restaurang med någon form av ambition har spelat högre musik. Mathias Dahlgen Matbaren på speed skulle nog vara min bästa beskrivning på känslan i restaurangen. 
Personalen (som givetvis var uteslutande fransk) trippade snabbt fram bakom disken och tog upp beställningar och diskuterade vinval på bruten engelska.

Vi beslutade oss för en trerättersmeny då vi misstänkte att fyra rätter kunde bli tajt att hinna med då man som tidig gäst endast fick ha sitt bord i 90 minuter.
Matmässigt inleddes kvällen med en anklevercappuccino som var helt fantastiskt god. Våra förväntningar ökade avsevärt för vad som komma skulle.

Efter amusen serverades en korg med bröd och ett ordinärt salt smör. Brödet förtjänade inget kort då det var högst mediokert.
Mitt val av förrätt föll på äggcocotte, med hela svampar, svampskum samt persiljeemulsion. Oj, vilken fortsättning. I botten låg svamp, över det hade ett ägg bakats till perfektion och över detta låg ett skum med täta fina svampsmaker. Det hela var grymt gott.

Mitt sällskap valde istället laxcarpaccio, med citron- och chilivinägrett, lök och mango. En snygg rätt, men lite trist och inte särskilt imponerande.

Snabbt efter att förrätten dukats av dök varmrätten upp som i mitt fall bestod av en långbakad grissida med puylinser. Grissidan var givetvis riktigt god, men inte tillräckligt speciell för att komma ifrån ett tvåstjärnigt kök.

Mitt sällskap serverades rödvinsbrässerade oxkinder och en selleripuré. I likhet med min rätt var det riktigt gott och välgjort på alla sätt, men det var heller inte tillräckligt speciellt för att serveras på stjärnkrog.

Stressnivån i såväl kök som i servis tilltog nu och en av våra franska servitörer sålde in idén att vi ”om vi ville så kunde han ordna så att vi kunde äta vår dessert i deras härliga loungebar ” (för det var väl inte så att de ville få bort oss och tre andra sällskap ifrån disken asap?). Vi nappade på idén och åkte med den spektakulära (ljuset påminde om att gå inomhus med kolsvarta solglasögon på, fast det var ändå ljust på något sätt) hissen två våningar upp till baren som verkligen var en trevlig och framförallt lugn lokal.

Min dessert var Manjarichoklad som mousse, ovanpå bitter chokladsorbet och kaksmulor. Absolut mycket god, men ingen dessert som jag kommer att minnas om två år.

Mitt sällskap valde coulis och mousse av mango, sorbet och guld. Denna dessert var något bättre än chokladen med en härlig fräschör av mango.

Exakt 90 minuter efter att vi anlände lämnade vi lokalen. Det är orättvist att jämföra en pre-theatre-meny med en avsmakningsmeny i Matsalen eller på F/L, men visst måste man kunna förvänta sig betydligt mer av en tvåstjärnig krog än vad L´Altelier levererade. Om man lägger in priset som ytterligare en aspekt måste jag dock erkänna att den mat som serverades var sanslöst prisvärd, men maten var inte ens i närheten av vad som serveras på svenska stjärnkrogar med en stjärna.

Gauthier*, London

Vi anlände till London en sen fredagskväll och hade ett bord bokat på den franska restaurangen Gauthier i Soho. Då allt tog betydligt längre tid än vanligt denna resdag var vi cirka en halvtimme försenade då vi i enlighet med instruktionen ringde på dörren till restaurangen. Dörren öppnades och fyra fransmän mötte oss och då vi ursäktade oss för vår sena ankomst fick vi veta att vårt bord ändå inte var riktigt klart utan vi ombads vänta någon sekund i den minst sagt trånga hallen.

Efter att vi fått menyn i våra händer tog det alldeles för lång tid innan någon av de sex servitörerna/ sommelierna/bestickpojkarna/ vattenflickorna som trängdes just utanför dörren till vårt lilla rum kom fram till vårt bord för att ta upp beställningen. Tydligen var det bara EN person i hela personalen som var behörig att ta upp beställningar. Vi valde en trerättersmeny och servitören nickade allvarligt och instämmande och berömde oss för så väl mat- som vinval.

Först på bordet var små bitar focaccia med oliver, samt två små kanapéer, en med paté på kanin, och en med en med fänkålsfrön samt två olika sorters olivolja från Kreta. En ganska bra inledning på kvällen.

Sedan var det dags för kvällen brödpresentation som serverades med två sorters smör, ett osaltat och ett örtsmör med väl påtaglig vitlökssmak. Brödet fick godkänt men var inget som stannade i minnet.

Näst på tur var en liten bit kolja, broccolicrème och torkad purjolök. Mycket gott, nu börjar Gauthier visa lite av vad de kan.

Kvällens första riktiga rätt var en stekt anklever med äpple, kronärtskocka med en vinäger- och portvinsreduktion. En riktigt bra rätt som var välbalanserad och riktigt god.

Mitt sällskap valde pilgrimsmusslor, päron och fänkål. Dock fastande den inte på kort, eller rättare sagt så blängde britten vid borde bredvid så mycket när vi tog kort att mitt sällskap inte vågade använda blixt och därför blev korten usla. Pilgrimsmusslorna var fantastiska och på hudradelen av en sekund perfekt tillagade och alla råvarorna kom verkligen till sin rätt.
Varmrätten för min del bestod av smörstekt seabass, rostade svarrötter, mangold och en murkelvelouté. Rätten kändes fransk så det förslår, perfekt tillagade råvaror utan att egentligen lyfta, men visst var det gott och felfritt.

Mitt sällskap beställde rosenmulle (japp det är en fisk) med räkor, fänkål, konfiterade tomater samt en citron och jalapeñosås. Denna rätt var platt, trist och får anses vara en besvikelse, rätten var långt ifrån någon form av stjärnklass. En tråkig plump i protokollet.
Före desserten serverades fick vi varsin liten, men naggande god fördessert, jag fick en amarettopannacotta och mitt sällskap fick en mousse på bitterchoklad och en chokladkaka. Båda fördesserterna var goda gav förhoppningar inför det som komma skulle.

Min dessert bestod av en klassisk tarte tatin, vaniljglass, äppel- och kolasås. Tre ord sammanfattar min dessert söt fransk och korrekt.

Mitt sällskap beställde mandel som visade sig vara en groteskt stor macaron fylld med chokladcrème, riktigt god och självklart helt felfri.

Londonresan fick en bra start på Gauthier som serverade prisvärd, klassisk fransk mat, med vissa moderna inslag. Mitt sällskaps varmrätt var som sagt inte särskilt lyckad, men av kvällens mat uppvägde detta och den var bortglömd så fort vi lämnade restaurangen. Det som inte riktigt flöt på vad servicen, som var något rörig och ojämn sin övertalighet till trots. En av servitörerna försökte sig på stand up, en annan var franskt arrogant och en tredje var på gränsen till folkskygg. Jag vill inte just nu gå in på den slitna debatten om utländska stjärnkrogar kontra nordiska dito, men kan konstatera att minst ett par av rätterna i vart fall höll nordisk stjärnklass…

Restaurang 1900, Stockholm

Halva priset på 1900 på all mat januari ut, klart att jag och grabbarna tar en AW. Jag har besökt restaurangen tidigare framförallt på luncher. Då Niklas Ekstedt och Gustav Otterberg (tidigare Leijontornet*) säkerligen lägger all sitt krut på eldkrogen Ekstedts var det med relativt modesta förväntningar som vi gled in genom dörren på Regeringsgatan. Vi hälsades välkomna av hovmästaren som eskorterade oss till ett bord i ett hörn av lokalen där vi hade utsikt över det semiöppnade köket. Inom kort dök även vår servitör upp som berättade lite om restaurangen och om Niklas. Han berättar att äta på 1900 ska vara som att äta hemma hos mormor, men med en tvist. Det känns som att Niklas och Gustav har skruvat den nationalromatiska känsla ytterligare några snäpp sedan jag var här senast.

Efter att kvällens första öl beställdes dök en ordentlig bit surdegsbröd upp med en rejäl klick saltat smör. Brödet kändes inte helt nybakat utan kändes nästan som uppvärmt lunchbröd vilket får anses var ett stort minus. Jag har för övrigt för mig att lunchbrödet brukar vara riktigt gott.

Så dags för kvällens förrätt som i mitt fall var råbiff. Det visade sig vara en ordentlig bit grovmald svensk oxfilé med äggula, rödbetor, skånsk senap, pepparrot, små lökringar och en synnerligen trevlig kaprisemulsion. Köttet höll högsta kvalitet, även om det inte hade mått dåligt av att ha tillbringat några minuter till utanför kylen innan den serverades. Tillbehören var riktigt bra, med kaprisemulsionen som den stora stjärnan. På det hela taget en bra förrätt.

Vår trevlige servitör dukade av borden samtidigt som han småsnackade med oss om ölsorter.

Så dags för varmrätten, pepparbiff på svensk oxfilé (mycket oxe denna kväll som ni märker), med hasselbackspotatis (fniss) och baconlindade turkobönor (bubbelfniss) och en grönpepparsås. Här måste jag säga att Niklas och Co lyckas fånga en gammaldags matlagning på ett bra sätt. Köttet var helt perfekt och tillbehören skönt lantliga. En fullt godkänd varmrätt (om vi bortser ifrån det ordinarie priset på nästan 350 spänn vilket givetvis är löjligt dyrt).

Inom kort dök vår kompis (servitör) upp igen och småsnackade samtidigt som dessertlistan raskt lades fram på vårt bord.

Jag och en av mina kumpaner beslutade oss för att dela två desserter en cremé caramel och Niklas rulltårtor (fniss igen). Efter att beställningen gjorts väntade vi löjligt länge innan en servitör dök upp och ursäktade sig för att desserten tog lång tid de hade ju ”en galen kväll med sanslöst mycket folk”, (what, är vi på samma lite drygt halvfulla restaurang?). Ytterligare minst 10 minuter passerade innan desserterna anlände. Min cremé caramel med kaksmulor på toppen såg inte så vidare kul ut, kanske råkade kocken tappa den på golvet innan den åkte på tallriken? Jag måste också säga att smaken var föga upphetsande, för att citera en av grabbarna ” den här var nästan som Ekströms version på påse” men så hård är inte Matnerden, men den var inte helt lyckad (tur att bara hälften var min).

Äntligen dags för min del av rulltårta, som visade sig vara en bit drömtårta med hallonsorbet och vulkansocker samt en bit med drottningssylt, gräddfilsglass och kaksmulor (kul det där med smulor, det verkar vara något nytt, nåja…). Här kommer kvällens stora överraskningen, vilken trevlig dessert. Jag hade svårt att tänka mig att rulltårta kunde vara så kul men med dessa tillbehör var de riktigt bra.

Så var det dagas att få in notan vilket på många mellanklasskrogar brukar ge en bitter eftersmak då jag sällan tycker att prislappen motsvarar upplevelsen, men ikväll var det en fröjd att få betala för kalaset (trots att vår servitörkompis lurade på vissa av oss ställets dyraste öl).

Halva priset till trots så var lokalen aldrig full under kvällen, lite konstigt då menyn med det reducerade priset får anses vara ytterst prisvärd (om du hoppar över cremé caramel till dessert). Vi begav oss ut vidare i Stockholmskvällen för ytterligare några öl. Tack för ikväll 1900 det blir nog i vart fall en lunch inom en snar framtid.