Joel Robuchon L´Atelier**, London

Joel Robuchon är mannen med flest stjärnor i världen. Att gå in på hans hemsida är som att besöka Vintergatan, enligt vad man kan läsa sig till på nätet så har han hela 26 stycken, det är helt obegripligt hur en krögare kan lyckas med den bedriften. På hans hemsida kan man se att han kör liknande koncept i många städer. L´Atelier finns exempelvis Paris, New York, London, Las Vegas och Tokyo. Den som vill vara elak skulle kunna kalla hans koncept för McDonalds för finkrogar (men så elak är ju naturligtvis inte jag).I London har Joel Robuchon sin restaurang i ett trevåningshus, där tre olika koncept samsas, en barservering, en bordsservering och en bar.
Den här kvällen hade vi ett tidigt bord bokat då vi hade andra planer för kvällen och vi hade bestämt oss för Pre-theatre-menyn som serveras vid bokningar fram till 18.00 och överensstämmer med restaurangens lunchmeny och var väldigt rustik för att serveras på en tvåstjärnig restaurang.
Vi blev väl mottagna direkt när vi kom innan för dörrarna och till vår förvåning var restaurangen nästan full trots att klockan bara var 17.45 och kockarna slet hårt i det öppna köket. Lokalen kändes lite som en blandning av Dahlgrens Matbaren och Restaurang Jonas, en finkrog som är en matbar med en växtvägg (kan Både Mathias och Jonas ha stulit lite från den gode Robuchon, vad vet jag…). I restaurangen rådde ett högt tempo och jag har aldrig varit med om att en restaurang med någon form av ambition har spelat högre musik. Mathias Dahlgen Matbaren på speed skulle nog vara min bästa beskrivning på känslan i restaurangen. 
Personalen (som givetvis var uteslutande fransk) trippade snabbt fram bakom disken och tog upp beställningar och diskuterade vinval på bruten engelska.

Vi beslutade oss för en trerättersmeny då vi misstänkte att fyra rätter kunde bli tajt att hinna med då man som tidig gäst endast fick ha sitt bord i 90 minuter.
Matmässigt inleddes kvällen med en anklevercappuccino som var helt fantastiskt god. Våra förväntningar ökade avsevärt för vad som komma skulle.

Efter amusen serverades en korg med bröd och ett ordinärt salt smör. Brödet förtjänade inget kort då det var högst mediokert.
Mitt val av förrätt föll på äggcocotte, med hela svampar, svampskum samt persiljeemulsion. Oj, vilken fortsättning. I botten låg svamp, över det hade ett ägg bakats till perfektion och över detta låg ett skum med täta fina svampsmaker. Det hela var grymt gott.

Mitt sällskap valde istället laxcarpaccio, med citron- och chilivinägrett, lök och mango. En snygg rätt, men lite trist och inte särskilt imponerande.

Snabbt efter att förrätten dukats av dök varmrätten upp som i mitt fall bestod av en långbakad grissida med puylinser. Grissidan var givetvis riktigt god, men inte tillräckligt speciell för att komma ifrån ett tvåstjärnigt kök.

Mitt sällskap serverades rödvinsbrässerade oxkinder och en selleripuré. I likhet med min rätt var det riktigt gott och välgjort på alla sätt, men det var heller inte tillräckligt speciellt för att serveras på stjärnkrog.

Stressnivån i såväl kök som i servis tilltog nu och en av våra franska servitörer sålde in idén att vi ”om vi ville så kunde han ordna så att vi kunde äta vår dessert i deras härliga loungebar ” (för det var väl inte så att de ville få bort oss och tre andra sällskap ifrån disken asap?). Vi nappade på idén och åkte med den spektakulära (ljuset påminde om att gå inomhus med kolsvarta solglasögon på, fast det var ändå ljust på något sätt) hissen två våningar upp till baren som verkligen var en trevlig och framförallt lugn lokal.

Min dessert var Manjarichoklad som mousse, ovanpå bitter chokladsorbet och kaksmulor. Absolut mycket god, men ingen dessert som jag kommer att minnas om två år.

Mitt sällskap valde coulis och mousse av mango, sorbet och guld. Denna dessert var något bättre än chokladen med en härlig fräschör av mango.

Exakt 90 minuter efter att vi anlände lämnade vi lokalen. Det är orättvist att jämföra en pre-theatre-meny med en avsmakningsmeny i Matsalen eller på F/L, men visst måste man kunna förvänta sig betydligt mer av en tvåstjärnig krog än vad L´Altelier levererade. Om man lägger in priset som ytterligare en aspekt måste jag dock erkänna att den mat som serverades var sanslöst prisvärd, men maten var inte ens i närheten av vad som serveras på svenska stjärnkrogar med en stjärna.