Långa raden (Hotell Skeppsholmen), Stockholm.

Vår brukar innebära en massa aktiviter såväl privat som med jobbet och detta år är inget undantag. En kväll med kollegorna spenderades på Långa raden på Skeppsholmen. Jag var där på krogveckan i höstas och var väl inte helt nöjd, men kände ändå att det fanns potential i köket. Jag är inte känd som något Catenacci-fan direkt (jag anser nog att Operakällaren är en av huvudstadens mest överskattade restaurang) men jag har ändå respekt för familjens kunnande.

Hotell Skeppsholmens läge är svårslaget i centrala Stockholm där skärgården möter storstaden (nåja) på ett fantastiskt sätt.

Kvällen inleddes med ett glas rosé på restaurangens trevliga uteservering.

Kvällens första rätt var räkor på surdegstoast, rökt torskromskräm, rödlök och örter. Gott och trevligt, men räkorna kändes lite tråkiga och billiga, men ändå en fullt godkänd inledning.

Varmrätten bestod denna kväll av kryddstekt ankbröst, smörvinegrette (so crazy…) ramslök, champinjoner och blomkål. Här lyckas köket riktigt väl i den rustik-eleganta skolan. Fågeln var saftig och fin och tillbehören satt som en smäck. Detta var definitivt kvällens höjdpunkt.

Middagen avslutades med mazarin, jordgubbar och punchgrädde. Jordgubbarna smakade inte så mycket och mazarinen var riktigt torr och trist. Jag gillar dock kombinationen av punchgrädde och jordgubbar, men det kunde inte rädda rätten.

Jag måste säga att Hotell Skeppsholmen är en riktigt trevlig restaurang men ett fantastiskt läge och fullt godkänd mat. Sedan kan man ifrågasätta prisnivå 645. För 50 kronor till får du en trerätters på helt fantastiska Gastrologik (som egentligen är betydligt mer än tre rätter) eller varför inte en fyrarättersmeny på coola Volt för en betydligt mer modest penning? Dessa restauranger ligger självklart på en helt annan nivå vilket gör att Hotell Skeppsholmen inte känns direkt prisvärt.

Indian Garden, Stockholm

När jag flyttade till Stockholm fick jag upp ögonen för indisk mat, kryddigt, gott och billigt. Efter några år i huvudstaden har mina preferenser ändrats något även om jag fortfarande uppskattar att äta på en bra indier.

Jag har sedan flytten till Stockholm haft två favoriter, Shanti och Indian Garden (I G). Jag blev glad när jag läste att I G skulle öppna en ny finindier på Söder (vart annars?). Sedan gick det ganska lång tid innan jag och S styrde våra steg till Västgötagatan 18 för ett besök.

Inredningen i restaurangen känns väldigt långt ifrån den traditionella indiska haket man är van vid. Här har man satsat på att få till en skön loungestämning.

När menyn dyker upp känner man igen sig igen, lite sås- och öl-befläckad slängs den fram och när den öppnas är det sida upp och sida ner med rätter (något annorlunda rätter här) som man nästan känner igen.

Vi började kvällen med att dela på en klassisk papadam som serverades med mango chutney, en lökröra och en tomatbasserad röra. Vad ska man säga? Helt ok, i princip det som serveras på din kvartersindier, varken mer eller mindre.

När det kom till varmrätten valde jag min favorit (framförallt på gamla I G). chicken ticka balti och ett plain naan. Maten serverades som vanligt i en väldigt het järngryta och med vitt ris som tillbehör. Maten var god på vanligt I G-vis (och det är ett högt betyg), men om jag ska vara ärlig var det ingen skillnad mot det som serverades på gamla I G. Den enda skillnaden är dessvärre priset som har höjts en del men det är ju fortfarande inga astronomiska summor vi talar om.

S valde sin gamla favorit garlic chicken ticka sizzlar och ett plain naan även hon. Hennes mat var precis som min riktigt god, men inte bättre än den mat som serverades på gamla IG och därmed känns den mindre prisvärd.

Jag gillar fortfarande indiska mat i allmänhet och I G i synnerhet. Mitt problem blir dock (kalla mig nostalgisk) att maten håller samma klass som innan men är dyrare och därmed är det mindre prisvärt. Sedan tycker jag inte heller att I G tillför något nytt i Stockholm. Jag måste säga att jag hade större förhoppningar på restaurangen.

Båtresan, Stockholm

Aktivitet med jobbet och då körde vi konceptet ”Båtresan” som innebär att man äter förrätt på Sjöpaviljongen för att sedan ta båten till Djurgården och varmrätt och dessert på Ulla Winbladh. Ni som kan er Matnerd vet att jag har sågat Ulla vid ett tidigare tillfälle så nu var förhoppningen att de skulle leverera denna kväll.

Kvällen inleddes som sagt med förrätt på Sjöpaviljongen som bestod av västerbottenost, gräddfil, matjessill, senapssill, strömming, en tomatsill samt kokta småpotatis. Rätten kändes trevligt klassisk och serverades snyggt på en lååång bricka. Det var väl egentligen inget på brickan som stack ut, men det var en trevlig och god inledning på kvällen.

Efter en relativt kort sittning var det dags att bege sig till de väntande båtarna där Moët-skumpan väntade på oss, trevligt.

Efter en båttur var vi då framme på vackra Djurgården och endast en kort promenad fram till Ulla. Väl på plats möts vi av Ernst Billgren med sällskap, härligt med lite konstnärlig närvaro, nu får vi se hur mycket konst köket kan bjuda på.

I ”båtresan” fick vi för kvällen välja på Biff Rydberg och en fisksoppa på torsk och lax. Mitt val föll på klassikern Rydberg (är det något som Ulla borde kunna leverera så är det väl en klassisk rätt?). Maten dök upp och redan vid första anblicken såg löken lite sörjig ut och köttet såg inte helt nystekt ut. När jag högg in på maten visade de sig att löken var saggig och trist och köttet ordentligt överstekt. Jag var inte heller imponerad av senapscrèmen som i princip bara smakade fett. Näe så här illa får inte en Bib Gourmand leverera. Ber om ursäkt för bilden, vet i tusan varför det inte går att vända den om, men å andra sidan är det inte så mycket att se...

Middagen avslutades med en crème brulee vilket var en mycket trevligare historia än varmrätten. Under det knäckiga täcket fanns en hyfsat välsmakande vaniljcrème.

Jag måste säga att jag inte kan förstå Ullas Bib Gourmand utmärkelse, för detta är inte ens i närheten av att hålla den klassen. Om man har mage att ta 285 pix för en varmrätt (det är vad det kostar på den ordinarie menyn) så måste man leverera betydligt bättre. Det duger inte att steka köttet drygt dubbelt så länge som det skulle. Att sedan cb:n var godkänd räcker inte.

Jag måste säga att detta ett roligt arrangemang för ett företag, det är bara synd att man inte kan leverera en bättre varmrätt på Ulla. Jag skulle gissa att detta var mitt sista besök där någonsin vilket är trist för miljön är ju riktigt trevlig.

Seigetsu, Tokyo

Sista kvällen i Tokyo spenderades hör och häpna inte på en stjärnkrog utan vi beslutade oss för att styra kosan till Seigetsu som är en izakaya. En izakaya är normalt ett ställe som de långpendlande Tokyoborna går till för att ta sig en vardagsfylla ( på sake så klart) och en bit mat. På Segetsu gäller dok det omvända, dit går man för maten men även för den långa sakelistan ( och där med för vardagsfyllan).
När vi anländer till restaurangen möts vi av en japan som ser lite nervös ut när två turister dyker upp. Han ber oss (på japanska så klart) att ta av oss skorna för på den här restauragen går man inte in med skorna på. När vi går in i lokalen hälsar alla i det öppna köket väldig vänlig på oss. Vi får ett bord i utkanten av lokalen med två japanska tjejer som redan har kalast på två karaffer sake och det märktes på deras fnittrande. Som servitör fick vi den enda i restaurangen som talade ett ord engelska.

Matmässigt är det japanska tapas på menyn och man bör räkna med två, tre rätter var för att bli mätt.

Kvällen inleddes med ett glas sake som vår servitör valde ut. Tydligen häller man upp rejäla mängder Sake på en izikaya, och då menar jag så rejäla mängder att inte ens ytspänningen får servitören att sluta hälla. Som tur är fick vi en lite glastallrik som fångade upp alla sake som hälldes över kanten.

Kvällen inleddesmed en liten amis på tofu, kyckling, böngroddar och en hyfsat spicy vinegrett. Gott.

Sedan fick vi en ”potatissallad” för vi fick veta att det inte är en vanlig sallad och det var det verkligen inte. Det var ljummen potatismos med bacon, potatischips och sallad. Detta låter och ser lite märkligt ut, men var barnsligt gott.

Näst på tur vart heta räkor, sparris och lök som hade wokats (min gissning) och som alltid i Tokyo var kvaliteten på råvarorna grymt bra.

Nästa rätt var grillad aubergine och torkat fläskkött. Mer konstigt än gott, men ändå helt ok.

Sedan fick vi in grillad kyckling med skinn, vårlök och en chutney. Helt sagolikt gott i all sin enkelhet.

Sedan dök vår engelsktalande vän upp och serverade oss ett glas sake till (jo då vardagsfylla var ordet) som naturligtvis hälldes över klanten även denna gång. Vi var inte helt mätta och tog en titt till på meny, men då sa vår servitör att nu borde vi nog fundera på fisk för det är ju så bra för vår hälsa. Fisken visade sig vara seabeam i två serverinagar, något olika delar av fisken men samma tillbehör så frågan är om vi ska kalla det olika serveringar. Den serverades tillsammans med den japansk daikonröran. Väldigt enkelt, gott och perfekt tillagat.

Kvällen avslutas med notan som även den var en trevlig upplevelse hela kalaset kostade cirka 450 kr för två, helt galet.

Vi fick tillbaka våra skor vid utgången så vi kunde vingla ut i Tokyokvällen mätta och riktigt belåtna. Detta var allt från Tokyo. Man kan tycka vad man vill om Tokyos stjärnregn, men man kan aldrig komma ifrån att råvarorna är helt outstandig och att bra restauranger verkar finnas i varje hörn.

Over and out from Tokyo.

Emun*, Tokyo

Att hitta en restaurang i Tokyo en söndag (ja, med restaurang menar jag stjärnkrog…) är inte det enklaste. Ett intressant alternativ är Emun som drivs av en japansk kock som har lärt sig hanverket i Frankrike.

Restaurangen var bortsett från ett sällskap på fyra personer tom denna söndagskväll. Servisen kändes minst sagt nervös när två bleka västerlänningar dök upp tio minuter efter utsatt tid (orkar inte tjata mer om hur sjukt svårt det är att hitta i Tokyo). Vi hänvisades till ett bord längs inne i hörnet som avskärmades av en lite skjutdörr vilket gjorde att vi fick en intim kväll på tu man hand.

Vår stackars servitör hälsade oss välkomna på knackig engelska (var det verkligen engelska?) och förklarade (nåja) menyn för oss. Vi valde en fyrarättersmeny denna kväll.

Så här såg tallriken ut när vi satte oss till bords.

Servitören (ni vet han med den knackiga engelskan) dök upp med en liten tablett som lades i snapsgalet från bilden ovan och sim-sala-bim tabletten förvandlades till en handduk (hmmm, var det hos MD det hände senast?) lite kul tycker jag som verkligen älskar den typen av små överraskningar på stjärnkrogar.

Matmässigt inleddes kvällen av en brioch och en lite pestopinne. Inte så upphetsande, men vi är i Japan så vi var inte så förvånande att brödserveringen inte är mästerlig.

Kort där efter dök en lite amis upp på sparriscrème med aubergin och några bitar rå vit fisk. Trevligt och gott.

Så dags för förrätterna som i mitt fall bestod av en sallad med pilgrimsmussla. Musslan håller oerhört hög klass och det är en riktigt bra rätt.

För S del blev det en sparrisrätt som bestod av en soppa på grönsparris, vitsparris, gravad torsk, och avrugakaviar. Riktigt hög klass åter igen. Här lyckades inte S ta ett vettigt kort så ni får gissa er till hurdet såg ut.

Näst på tur var kvällens stora höjdpunkt, grönsaksrätten (läste på nätet att just grönsaker var kockens specialitet). Och herregud vad rätt de hade på nätet. Här talar vi världsklass, släng er i väggen Mistral och Frantzén /Lindeberg (som väl får anses vara bäst i Sverige på just grönsaker). Rätten bestod av ett stort antal grönsaker i olika texturer rått, torkat, kokt, konfiterat, tempurafriterat och ugnsbakat. Till detta serverades en sanslöst god crème på blomkål och en lite skvätt olivolja. Fantastiskt helt enkelt!

Efter lite vila dök servitören upp igen med kvällens varmrätter. I mitt fall en seabream (guldspraid) med musslor, pulveriserat ägg, dito smör och återigen fantastiska grönsaker. Åter en väldigt bra rätt även om det är svårt att toppa grönsaksrätten.

S fick lammsadel, lammrevben och grönsaker. Fantastiskt bra kött, men rätten kändes lite väl flottig på grund av den sås som serverades till. En bra rätt även om helheten inte var helt perfekt.

Näst på tur dessert. Jag valde jordgubbe ( servitören försökte förklara vad rätten bestod av men jag förstod inte ett ord av vad han sa). Det visade sig vara något cheesecake (det var det naturligtvis inte egentligen men det är det närmast jag kom på) där en tjock crème har injicerats med jordgubbscoulis, marmelad, riven vitchoklad blandat med pulveriserat smör och någon form av kaka. Strålande bra.

S valde chokladfondant med vaniljglass och den var självklart helt strålande utförd.

Middagen avslutades som sig bör med några makarons och chokladmadelainer, små och naggande goda.

Efter middagen kom kocken ut ur köket för att tacka för kvällen (även om det var vi som egentligen skulle tacka för en strålande föreställning). Att kocken inte heller kunde ett ord engelska hindrande inte honom från att bugandes följa med oss till hissen och i sann japansk anda lämna över sitt visitkort. Sedan stod vår servitör i fönstret och så till att vi kom ner från hissen helskinnade och för att vinka adjö. Även om denna typ av avslut på kvällen är minst sagt märkligt så känns det väldigt trevligt.

Emun är en väldigt bra fransk restaurang som jag kommer att rekommendera alla som åker till Tokyo att besök. Trots språkproblem var kvällen en finstämd och väldigt trevlig upplevelse och vilken fantastisk grönsaksservering kocken bjöd på.

Lugdunum Bouchon Lyonnais *, Tokyo

I området Iidabachi ligger den lilla trevliga restaurang som får Tokyo att kännas som en del av Lyon. Ägaren är en fransman som har bott i Tokyo i 8 år. Här lagas klassiska franska rätter.

Restaurangen är i två plan och allt känns verkligen franskt. I högtalarna flödar fransk musik och servisen pratar franska med varandra (även japanerna). På LBL (alldeles för långt namn för att skrivas ut som ni förstår) är det klassisk matlagning som bjuds och vi beslutade oss för att äta en trerätters pre-fix.

Jag valde hemstoppad korv med vårlök och pistage och reduktion till förrätt. Mustig och grymt god korv. Det hela känns franskt så det förslår.

S valde gravad lax med potatisvåffla och färskost på dragon. Enkelt och helt perfekt tillagat och så klart riktigt gott.

Till varmrätt var vi överens om att kvällens kött som visade sig vara pärlhöna, lät godast. Låret på den lilla pärlhönan serverades tillsammans med en skiva bacon, sockerärtor och variation på lök. Gott, felfritt och nästan provocerande enkelt.

Så äntligen dags för dessert. Mitt val föll på en traditionell pink pralintart med snöägg. Snyggt måste jag säga och riktigt gott (igen). Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att säga att det var min bästa rätt för kvällen.

S beslutade sig för att chokladsufflé med hemmavevad limeglass. Helt perfekt, klassisk fransk kokkonst när den är som allra bäst.

Hur ska vi då sammafatta LBL? Restauragen levererar klassisk fransk matlagning på hög nivå utan att krångla till det för mycket. Det finns ingen svensk restaurang som leverera klassisk fransk matlagning på den här nivån. Det är kul när en restaurang verkligen levererar vad de lovar vilket inte allt för ofta sker. Tack för en riktigt bra kväll. Imorgon är det åter dags för en fransk restaurang med en stjärna i guiden som dock ska vara mer innovativ. Snart tillbaka från Tokyo så håll ut inför nästa inlägg.

Suzunari *, Tokyo

Som jag nämnde i mitt förra inlägg så spenderades kväll nummer två på kasekirestaurangen Suzunari. Restauragen drivs av kocken Sazanka-so och hans fru. Sazanka-so har ett förflutet på den 2-stjärniga krogen Nadaman där han lärde sig hantverket bakom klassisk japansk kaseki.

Om det var svårt att hitta till Kyorakutei så var det ingenting jämfört med att ta sig hit. Efter bland annat ha åkt till fel tunnelbanestation hittade vi med hjälp av en japansk mopsägare krogen (mopsägare kan man alltid lita på…) till sist.

På Suzunari kan man antingen sitta vid bardisken eller vid något av de små borden. Vi hade åter igen förmånen att få sitta vid disken och hade full insyn över vad som hände i köket (har hört att vissa tvåstjärniga restauranger tar EXTRA betalt för det i Stockholm, märkligt…). Jag måste redan varna nu för att språket var ett stort problem under kvällen så det råder en viss osäkerhet om vad som serverades i vissa rätter.

Kvällens första amis var en liten kyld svampbuljong, med spenat, svamp och riven morot. Trevligt och gott utan att vara speciell på något sätt.

Efter det serverades vi varsin hel tempurafriterad fisk, pinfärsk som sig bör och helt perfekt i all sin enkelhet.

Efter de små fiskarna var det dags att slå på den stora amistrumman. In kom en snygg tallrik (en av många snygga tallrikar som skulle komma) fylld med små godbitar. Jag börjar nerifrån från höger. Två bitar sushi på vad jag förstod som en piggvar. Helt fantastiskt gott, fisken är av en så oerhört hög kvalitet och så sanslöst färsk. Nere till vänster, edambönor, gott. Ovanför bönorna i den lilla vitblå skålen låg små (då menar jag verkligen små) genomskinliga marinerade sardiner (tror jag). Mitt på tallriken ser ni en minidaikon som serverades med en sötstark plommonsås. Grymt gott. Till höger om rättikan finns sashimi på någon form av makrill och sjögräs, pinfäskt och ljuvligt gott. I det fyrkantiga glaset fanns havet koncentrerar med en trögflytande fiskbuljong, sjöborre, laxrom och wasabi. Återigen verkligen gott. Slutligen i glaset på fot återfinns någon form av japansk ceviche på flera olika sorters fisk, bra på alla sätt. Jag måste säga att här börjar vi så smått förstå varför Tokyo har så många stjärnor.

Första rätten var en chawanmushi, som består av ägg som värms tillsammans med krabba, sjöborre och sesamolja. Här är temperaturen på äggbasen väldigt viktig och den serverades naturligtvis helt på sekunden. Det var kul att se kockarna in action i denna rätt som vispades frenetiskt på ganska låg värme för att uppnå perfekt konsistens.

Näst på tur sashimi på kvällens finaste fisk, en tonfisk (förstod dessvärre inte exakt vilken art det var) som var helt fantastiskt god. Den serverades tillsammans med en sojabaserad sås och fint rivna grönsaker. Detta är troligtvis en av de bästa fiskrätter jag någonsin ätit. Med hjälp av kockens fru fick vi veta att kocken hade varit på Tokyos stora fiskmarknad på morgonen för att välja ut de bästa fiskarna och vi kan bara konstatera att han valde helt rätt fisk.

Rätt nummer tre visade sig vara den stora sashimiserveringen som bestod av fyra råa (no shit) godbitar på fisk och bläckfisk som serverades rakt upp och ned med wasabi (som färsk som tusan som så klart revs för hand av kocken) och soja. Två vita fiskar (dessvärre oklart vilka) en bläckfisk och ännu en tonfisk (som dessvärre ligger under bladet på kortet) Återigen, vilken fantastiskt kvalitet på råvarorna, galet helt bra helt enkelt.

Menyn fortsatte med rökt barracuda. Helt ok, men en bit ifrån stjärnklass i min bok.

Näst på tur var kokad anka (ja, varför inte?), i ankbuljong, dijonsenap, gurka och riven daikon. En helt ok rätt med god buljong, men oj vad senapen fick stort utrymme här.

Så var vi framme vid varmrätten som visade sig vara en liten flopp. Det som serverades var något så enkelt (och trist) som ångkokt ris och minimini-räkor sådär rakt upp och ner. Stjärna? Näe, inte direkt. Till råge på allt fick vi med oss resterna av riset och räkorna i en doggy bag, härligt… Dock måste jag säga att den misosoppan som serverades till rätten höll världsklass, helt fantastiskt god.

Middagen avslutades med en bittermandels pannacotta (det var i vart fall väldigt likt just det) och grönt te. Enkelt och riktigt gott.

När vi lämnade lokalen följde kocken och servisen med oss ut och bockade och bugade och lämnade över vår doggy bag från tidigare och ett visitkort som lämnas över så försiktigt och rituellt att man kunde misstänka att det var gjort av guld.

Kvällen på Suzunari var lite av en berg- och dalbana med sanslöst höga toppar och lite för djupa dalar. Som gäst blev man väl omhändertagen och trots språkförbristningar så var alla fantastiskt vänliga och levererade en riktigt bra servis. Utifrån helheten förstår jag att restaurangen har en stjärna, men det finns ändå förbättringspotential.