Lilla ego, Stockholm

Höstens hetaste krogöppning? Utan tvekan är det Lilla Ego vi pratar om. Vad kan man annars räkna med när årets Kock Daniel Räms och 2008 år dito Tom Sjöstedt beslutade sig för att starta en krog tillsammans? Krogen ligger i våra gamla hoods på Västmannagatan där man efterträtt Bangkok Kitchen. Att krogen sedan har döps efter en ruskigt bra Kentlåt gör ju inte heller saken sämre.

En regnig lördag några få dagar efter öppningen var det dags för mig och S att styra kosan till den trevligt nyrenoverade lokalen. Med tanke på kunskapen i köket var förväntningarna minst sagt höga. Lokalen var i princip full när vi anlände och direkt möttes av Sjöstedt som hälsade oss välkomna och bakom det halvöppna köket kunde vi se Räms röra sig vant bland grytorna. Vi tar rygg på en vänlig servitör och får en meny i handen. Förutom de rätter som finns på menyn fanns det en rad varmrätter och desserter på väggen och vi är båda överens om att vi kan tänka oss att äta i princip allt.

 

Kvällen inleddes med en bit superfet, men god foccacia. Som saltjunkie hade de gärna fått ösa på betydligt mer salt på brödet, men det är ju jag.

Vi gick direkt på varmrätten som i mitt fall var Räms vinnarrätt i ÅK 2013 (fast god står det på menyn och jag gissar att det är Sjöstedt som varit framme…), pepparstekt dovhjortsadel, jordärtskockskräm, bakade jordärtskockar, champinjoner (råa och bakade) vinkokade smålökar samt en vinägersky. Detta var verkligen en helt strålande bra rätt. Köttet var höklassigt tillagat och alla tillbehör var perfekta. Denna rätt tog i min bok in Lilla Ego på Svensk mästarklasslistan (ja, jag vet att jag inte kan säga så efter endast en rätt…).

S valde ”riktig”korv smaksatt med citron och vitlök, saltbakad rotselleri, rotselleripuré, padrons, blekselleri och en senapssås. Till detta beställde hon även några drag av fattigmannatryffel. Även hon var minst sagt mycket nöjd med sin rätt och jag måste erkänna att jag förnöjd smaskade i mig en och annan bit av hennes mat.

När varmrätten var bortdukad glömdes vi lite bort av serveringspersonalen, men det gjorde inget då vi hade vin kvar och då det hela tiden händer saker omkring oss.

Sjöstedt, ja han verkar trivas som fisken i vattnet och snackade med samtliga sällskap flera gånger under kvällen vilket gjorde att man kände sig sedd som gäst.

När vi åter blev ihågkomna beställde vi dessert som i mitt fall bestod av äpple, äpple och äpple. Äppelband, någon form av fudge, pulveriserat smör och brynt smör samt nötter. Även detta var riktigt gott och jag tycker att rätten kändes väldigt mycket gamla Lux, vilket minsann är ett gott betyg. Ber om ursäkt att kortet blev så dåligt, men den mörka tallriken gjorde mitt fotojobb svårt.

Sa valde choklad, närmare bestämt, bakad choklad, hjortron, gräddfilsglass och en punchgrädde som hälldes över vid bordet. Även denna rätta var mästerlig! Strålande gott helt enkelt.

Vi lämnar Lilla Ego mätta och väldigt nöjda. Restaurangen bjuder på kvarterskrog 2.0 parat med nedtonad fine dining. Vi var båda överens om att detta mycket väl skulle kunna bli vår nya favoritrestaurang. Tack Räms, Sjöstedt och company för att ni fyller en lucka som finns i krogstockholm.

En liten kuriosa att avsluta med, på toaletten lågt det bland annat en gammal Okej-tidning med en ung Patrick Swayze på framsidan, i detaljerna finns helheten…

 

Le Chateaubriand, Paris

Le Chateaubriand är en märklig restaurang. Bistron rankas på 18:e plats i World’s 50 best-listan, men har ingen stjärna trots att Guiden inte snålar med den typen av utmärkelser i Paris. Inför besöket har jag undrat hur detta kan komma sig. Efter att ha läst en del recensioner och blogginlägg från foodies så förefaller chef Inaki Aizpitarte och hans team var tämligen ojämna i köket.

Efter att ha ringt restaurangen i cirka 40 minuter lyckades vi få ett av de hett eftertraktade borden.  

Lokalen är tämligen avskalad med vitmålade väggar och griffeltavlor.

 

Det var tydligt att vi inte var de enda utlänningarna i lokalen, jag skulle till och med våga påstå att majoriteten var amerikaner. Vi fick ett bord i hörnet med insyn i köket där kockarna jobbade i rasande tempo.

På Le Chateaubriand finns det inga valmöjligheter, utan det finns en meny för 60 Euro (!) och det är bara att låta kockarna dra igång det hela, för visst blev det åka av…  

Först serverades vi gougères av gruyère som var riktigt goda.

 

Näst på tur en strålande god ceiviche med makrill som smakade friskt av citrus.

Brödet, var ett gott men tämligen osaltat surdegsbröd.

 

Friterade miniräkor, med hallonpulver. Låter lite märkligt, men kombinationen var väldigt bra.

 

Här fortsätter amisaran att serveras i ett rasande tempo och härnäst serverades vi ljummet ostron, kinakål och röda vinbär i en fantastiskt god buljong med smak av salt och hav.

 

Efter det fick vi en liten skål buljong (avkok snarare)på rotselleri med en kaffeböna i, ytterst märkligt och inte särskilt gott.

 

Kvällens först rätt var smörstekt pulpo, bläck från den samma, nudlar på rotselleri, fruktkött från en sötad grapefrukt. Detta var en helt fantastisk rätt. Pulpon var den godaste bläckfisk jag ätit och smakerna var helt perfekt avvägda. Tveklöst en rätt av yttersta klass.

 

Några få minuters väntan och så har vi nästa rätt framför oss, nämligen guldbraxen, chili, bondbönor, vete, sesamfrön samt rucolasallad. Fisken var perfekt tillagad, men tillbehören spretade något. Jag förstår vad köket vill göra med den här rätten, men de kommer inte riktigt i mål.

 

Nästa rätt var kvällens varmrätt, biff (rare), svart trumpetsvamp, potatischips och sallad. På förhand lät inte rätten så speciell, men oj vad fel jag hade. Detta var grymt gott i all sin enkelhet. Jag tror aldrig att ätit en bättre och mer smakrik biff.  

 

Dessert nummer ett verkar vara en signaturrätt för restaurangen, nämligen en version av Tocino del Cielo som är en typ av flarn. Aizpitartes tolkningen av desserten består av maräng, smördeg och en sötad konfiterad äggula på toppen som smakade lite bränt. En riktigt god dessert.

 

Kvällens andra dessert kom in direkt efter den första och bestod av persika (inlagd i sockerlag), mjölksnö och en osötad vaniljsås. Här förstår jag inte ett dugg, desserten var varken intressant eller god.

 

Istället för lite trevliga praliner, macarons eller marshmallows serverades vi fikon med lakritsströssel till kaffet. Konstigt, men fikonen var goda.

 

När vi lämnar Le Chateaubriand har kön utanför växt sig lång och folk kastar lystna blickar på sällskapet som fick vårt bord.

En middag här går verkligen undan och man bjuds på lite av en berg- och dalbana. Jag tror att vi hade tur den här kvällen med få dalar, som jag ser det var det bara rotselleriavkoket (eller buljongen som restaurangen säkert hellre kallar det) och den sista desserten som får klassas om dalar. I övrigt var topparna tämligen höga med pulpon, biffen och ostronet som kvällens stora höjdpunkter.

Jag kommer med största sannolikhet komma tillbaka till Le Chateaubriand nästa gång jag är i Paris. Jag har sällan ätit en mer prisvärd måltid. Värt att notera är även att personalen var otroligt avslappnad och trevlig vilket ytterligare förhöjde vår kväll.