Djuret, Stockholm

Jag var ofta på Djuret när stället var hyfsat nyöppnat nu var det dock drygt två år sedan jag senast satte min fot där vilket såklart är allt för länge. Under mellandagarna genomförde Djuret sin egen tolkning av mellandagsrea och på dess sista dag var jag och S där för att se vilka Djur och viner som förärades att vara med på realisationen.

Denna kväll fanns det endast två förrätter, en varmrätt och två desserter att välja mellan. Enligt Djurets hemsida skulle maten säljas till halva priset och det gjorde man verkligen denna kväll, på pappret kändes menyn skrattretande prisvärd.

Då klockan var ganska mycket samt att vi visste att restaurangen är friskostig med sin mat så gick vi direkt på varmrätten som för kvällen var en köttplanka.

I samband med att vinet serverades fick vi även en korg med ljummen surdegsbaguett och kavring samt åländskt smör. Gott så klart.

 

På den ovan nämnda köttplankan fanns rostbiff, korv på vildsvin och griskind. Till detta serverades trippelfriterad pommes, sallad med konfiterade tomater och dijonvinegrett, rödvinsreduktion samt en dragonemulsion. Köttet var väldigt gott och perfekt tillagat och korven hade en härlig smak av citrus. Min griskind var mör och trådig som sig bör, medan S dito mest bestod av fett. Tillbehören var utmärkta med salladen som en favorit tillsammans med emulsionen. Maten måste med tanke på realisationen anses vara oerhört prisvärt.

När det till slut var dags för dessert föll vår val på tarte au chocolat som i Djurets tappning visade sig serveras med inkokta päron, honungscrisp och en honungsglass. Desserten var i vårt tycke kvällens kulinariska höjdpunkt där den lite bittra chokladen och honungen var en mycket trevlig kombination och rätten höll näst intill stjärnklass. Att få en så högklassik dessert för 65 riksdaler känns ju nästan som att man stjäl från restaurangen.

Finns det inget att anmärka på under kvällen kan man ju undra (förutom detaljen med kinden)? Jo, faktiskt, servicen var långt ifrån toppklass, jag har förståelse för att det tar tid när restaurangen är knökfull, men sitta med tomma tallrikar framför sig i en halvtimma är inte ok på en restaurang som har lite ambitioner. Det kändes som att de hade behövts lite mer personal denna kväll för att göra alla gäster nöjda. Å andra sidan måste jag ju säga att priset på maten och vinet göra att man få stå ut med lite väntan.
Jag måste också tillägga att Djurets mellandagsrea är ett riktigt kul och välkommet initiativ i krogstockholm, synd att så få andra restauranger av samma kaliber gör likande jippon.
På väg hem kan vi konstatera en sak, det kommer inte att dröja två år till nästa besök Lilla Nygatan.

Matbaren*, Stockholm

Jag satt och gick igenom korten i mobilen och såg till min förskräckelse att jag glömt att skriva om mitt senaste besök på Matbaren (igen, ja jag vet). Jag lovar att detta kommer att bli ett kort inlägg dock för jag vill ju inte tråka ut er med alla mina Matbarenbesök. Denna gång var det en lunch som spenderades hos chef Dahlgren.

Första rätten var MD:s nya steamed pork bun med långbakad gris, äpple och gurka. Jag är som ni säkert vet ett sort fan av den gamla beef bunen ( heter det så?) och måste säga att även om grisen var väldigt god så vinner beef bunen alla dagar i veckan.

Nästa rätt var dagens lunchexpress, nämligen bräserad oxkind, inlagd gulbeta, stekt lök och potatiscrème. Här lyckas MD som vanligt att leverera en fläckfri rätt. Allt är helt enkelt strålande gott.

Till sist dyker den numer klassiska jordnötsnougaten och madeleiner, gott som alltid.

Inte mycket kvar att skriva om Matbaren som jag inte redan har skrivit, men det räcker att konstatera att jag är ett stort fan av resturangen och MDs matlagning. En sak kan jag lova, jag kommer tillbaka.

 

Nedan följer några äldre inlägg från Matbaren.

http://matnerden.blogspot.se/2012/10/mathias-dahlgrens-matbaren-stockholm.html
http://matnerden.blogspot.se/2012/05/mathias-dahlgren-matbaren-stockholm.html
http://matnerden.blogspot.se/2012/02/mathias-dahlgren-matbaren-stockholm.html

Jonas Mat och Vinbaren, Stockholm

Senast jag besökte Jonas på Flemminggatan var det hans nyöppnade matsal som gällde och betygen var översvallande. Denna sena novemberkväll var det hans enklare mat och vinbar som var målet.

Det känns som att folk så här ett år efter öppningen har lärt sig hitta till restaurangen och denna fredag var det i princip fullt i både matsal och bar.

Kvällen inleddes med otroligt god och pepprig gulbetssoppa.

Sedan dök brödet upp, en riktigt god surdegsbaguette och ett tämligen trist knäcke och till det vispat smör.

Mitt val för kvällen föll på kvällens fisk som var grillad, i Jospergrillen så klart, smörfisk med citrongräsgelé, chiliolja och kål. Snyggt, välgjort och riktigt gott.

S valde istället kött, nämligen slaktarstek som serverades med svamp och en rödvinssås och rucola. Även detta var vällagat och gott.

Som tillbehör till båda rätterna serverades en god persiljerotspuré och bakade rotfrukter.

Mat och Vinbaren levererade mat av väldigt hög klass denna kväll. Efter mitt senaste (och första) besök hos Jonas i Matsalen gav jag i princip bort en stjärna och efter detta besök kan jag bara tro att Matsalen har blivit ännu bättre. Jag brukar vara lite gnällig på att mellanklasskrogarna levererar för dålig mat till en för hög penning, men Jonas gör tvärtom levererar strålande mat till en vettig penning, bra gjort.

Chez Betty, Stockholm

Lilla Chez Betty på Roslagsgatan var en av föregående års stora snackisar i Stockholms krogvärld. De belönades bland annat med en gulddrake i mellanklassen. Menyn är fransk och medelhavsinriktad och man serverar endast några få viner.

S och jag var på besök hemma hos Betty en torsdagskväll i början av november och denna kväll var det i princip fullt, men ändå inte samma tryck som det brukar vara (tjuvlyssnade på kökschefens och kockens samtal i köket). Vi fick restaurangens absolut bästa plats vid bardisken med full insyn över allt som sker i köket och vi kunde snabbt konstatera att den stora vedugnen används mycket flitigt i köket.

Kvällen inleddes med en flaska rött och ett mycket gott surdegsbröd.

Restaurangen har ingen fast meny utan jobbar med en svart tavla där kvällens läckerheter räknas upp. Vi hade tidigare hört om Bettys pizza/tart flambee skulle hålla absolut högsta klass och det var självklart att inleda kvällen med att dela en sådan. Denna kväll serverades en lök och tonfiskpizza. Pizza var helt fantastiskt god, men allt för liten för priset.

 

S konstaterade att hon skulle kunna beställa in tre pizzor till och skulle ha varit mycket nöjd med kvällen, dock kom hon på mycket bättre tankar när hon tog en ny titt på den svarta tavlan.

Hon bestämde sig för att gå vidare med två förrätter och valde friterad torsk med rouille och ugnsbakade småmusslor som en moules. Jag ber om ursäkt för det dåliga kortet på moulesen.

Torsken var okomplicerad och god men den stora stjärnan var musslorna som var köttiga och fina sin ringa storlek till trots. Kocken smakade av spadet till samtliga musslor som lämnade köket och om jag ska vara ärlig så tror jag att han framförallt gjorde det för att det var så sjukt gott, inte för att säkerställa kavaliteten.

Själv valde jag finfördelat (pulled) fläskkött, anklever, plommon och krossad potatis. Här levererar köket åter en rustik, enkel och väldigt god rätt.

Chez Betty är något så ovanligt som en mycket bra mellanklasskrog som serverar enkel, rustik och mycket god mat med bra råvaror som får ta plats på tallriken. Många foodisar har hyllat krogen för såväl maten som priset på rätterna och jag håller inte riktigt med om att priset är speciellt lågt. Om man läser bloggar och recensioner som är något halvår till ett år gamla kan jag konstatera att priserna har höjts avsevärt mot tidigare. Det är inte direkt dyrt att vara hemma hos Betty, men det är definitivt inte heller billigt. Vi lämnar Betty väldigt mätta och nöjda och vi kommer definitivt att gå dit igen.

Lux*, Stockholm

Jag åt min första svenska Guide Michelinstjärna på just Lux (min andra någonsin), så där 42 stjärnor senare var det dags att besöka dem igen (ok jag har varit där en gång till men det var nästan två år sedan sist).

Lux gick nyligen ut med att de ska ändra meny 16 gånger per år för att anpassa sina menyer till det absolut bästa för årstiden (bit i den du Matte D…). Vid kvällen för vårt besök var det rom (som i fiskägg inte drycken) som vara temat. Sedan vi besökte Lux senast har restauragen byggts om, brunnit ner och byggts upp på nytt. Det var knappt att vi kände igen oss i lokalen men den kändes ombonad och betydligt mer modern än tidigare. Vi visste såklart om att köket till vissa delar hade flyttat ut i själva restaurangen men det var kul att se att de hade fått till det på ett bra sätt.

Så fort vi satt oss till bords fick vi en liten strut med den ovan nämnd rommen tillsammans gräddfil, helt strålande salt och gudomligt gott.

Nästa amis var en gelé på trattkantareller, lök och gulbeta höstigt och gott.

Amis nummer tre, en liten bit rå lax som marinerades i bland annat ättika och äpple i ett antal minuter vid bordet. När laxen var färgidmarinerad serverades den med en rapsmajjo, även detta var förstås riktigt gott.

Som att detta inte var nog så dök ännu en amis upp, nämligen en gräddig och fin slät kycklingsoppa med gotländsk tryffel.

När sedan kvällens första bröd serverades visade det sig vara ett ljust surdegsbröd som serverades med smör och ett getmessmör. Samtidigt fick vi en strut med profiteroles smaksatta med ansjovis.

Efter denna amisparad och några minuters välbehövlig väntan dök kvällens första rätt upp nämligen störkaviar, purjo, friterad surdegsbröd, halstrad pilgrimsmussla, och blomkålsskott. En riktigt bra första rätt med finstämda salta smaker. I glaset fanns Hugel et fils från Alcace från 2007.

Rätt nummer två bestod av en regnbågslax som hade bakats i smör på låg temp, trädgårdsfänkål, havskräfta, krassekapslar och syltade fläderbär. En helt strålande rätt där jag tycker att Lux visar sig från sin absolut bästa sida. Vinmatchningen gick inte heller av för hackor, en Bourgogne från 2009, Domaine du roure de paulin satt som en smäck till de feta smakerna.

Nu börjar vi komma in i ett härligt ätartempo och näst på tur var en lättrökt och sotad renkalv, bondbönor, kantareller, krassecrème och syrad grönkål. Åter igen levererar man från köket exakt vad man lovar, en riktigt bra och välkomponerad rätt med renen som den stora stjärnan. I glaset åter igen en fransos, Domaine olivier pithon, vin de pays des cotes catalanes från 2008.

I väntan på nästa rätt serverades vi ett litet mellanspel med ambitionen att fånga årstiden på bästa sätt, råsaft av äpple med hasselnötter. I min bok var det en axelryckning som varken gjorde för eller till.

Rätten som serverades efter äpplet var dock en höjdare, vinsjuden ängsögös, spisgrillad gädda, laxkaviar, västkustkrabba, libbsticka, bakade tomater och djungelgurka (den där gurkan var väl egentligen mer rolig än bra). Till detta serverades en sancerre från Sébastien Riffault.

Inför kvällens huvudrätt fick vi en stor glaskupa fyllde med rök och grankvistar att roa oss med. Vår servitris kallade det lite lagom putslustigt för ”anden i glaset” för där i låg ju en and.

Samtidigt som anden stod och gottade sig i röken fick vi en liten smaklöksuppfräschare i form av en isande kall fläderbärsshot.

Till den ovan nämnda anden serverades i två versioner på tallriken, bröstet och låret och till detta fick vi fänkål, syrade vinbär och blodpuddingskex. Gott utan att vara kvällens höjdpunkt. Till detta hälldes kvällens enda rödvin upp, Saint Joseph från Nicola Perrin, Rhone 2010.

När det varma köket hade gjort sitt fick vi i vanligt ordning välja mellan att gå på osten eller fortsätta direkt på desserten och visa av erfarenhet från tidigare besök på Lux så är mera mat det minsta man behöver oroa sig för så vi hoppade osten och gick direkt på första desserten.

Det visade sig vara en glass på lingon, muscatkokta päron och sockerstekt plätt. Om vi bortser ifrån att jag tryckte gaffeln i den just innan kortet togs så såg rätten riktigt trevlig ut. Jag tycker dock inte att den var så spännande, kanske inte ens värdig serveras på en stjärnkrog. Till detta serverades Branchetto d´acqui Braida 2011 från Piemonte.

Kvällen sista rätt (och tur var väl det, för även om vi har haft en grym kväll så börjar mättnadskänslan bli oss övermäktiga) var en sorbet på havtorn, karamelliserade äpplen, rostat sötbröd och alltid lika goda snöägg. En helt strålande dessert som både var söt och frisk. Till detta en Chateu de la Roulerie från 2001.

Till sist bars gottebordet ut och som vanligt kan man trots att man är mätt inte undgå att äta dessa små läckerbitar. Nu mer hämtar Lux inte sina praliner från gamla Lux dessert & Choklad (numera är förnamnet Lux borta) utan gör sina egna mästerverk och jag kan inte se att kvaliteten har försämrats. Denna kväll var det trädgårdschoklad som gällde, dvs. choklad smaksatt med sådant som man kan hitta i sin trädgård, som äpple hallon och vinbär.

Sedan fick vi såväl ”mini-mums mums” (grymt goda) som marshmallows och hallonmarmelad på pinne.

Vi hade en härlig kväll på Lilla Essingen. Lux levererade precis vad man kan förvänta sig, en klass sämre än de stora drakarna i staden (ni fattar ju vilka jag talar om men jag skriver det ändå) F&L, Matsalen och Esperanto men snäppet bättre än F 12 och Matbaren. Jag skulle utan tvekan ranka Lux som Stockholms fjärde bästa restaurang och det är ta mig tusan inte illa. Menyn höll ihop på ett utmärkt sätt och det fanns en tydlig röd tråd genom hela måltiden. Det enda jag skulle vilja föra fram som kritik är att man har blivit väl snåla med vinet i vinpaketet. Man kunde gott ha hällt upp mer i glaset med tanke på priset.

Boqueria, Stockholm

Ok, jag är troligvis den enda foodien i Stockholm (eller kanske till och med i Sverige) som fram tills nu inte har besökt Boqueria i Moodgallerian. Bakom den ganska stora tapasrestaurangen står folket bakom den gamla rising star-krogen Vassa Eggen (numera med betydligt lägre ambitioner som Vassa Eggen steakhouse).

På Boqueria är det tapas som gäller både på längden och på tvären. Som hyfsat (ja, visst är jag blygsam) insatt i huvudstadens krogvärld så var jag väl införstådd med att detta är stadens bästa tapas så nu var det bara för dem att leverera.

Först in var Jamon Serrano av allra högsta kvalitet som var helt ljuvlig i sin nötiga och lite feta smak, härligt.

Vad är tapas utan papas fritas? I min bok en trist tillställning, så självklart beställde vi det och den friterade potatisen var rikligt dränkt i fet och god aioli.

Näst på tur pulled pork fritters, grymt goda med härlig krispigt friterat skal och härligt fet plockad gris inuti.

Sedan beställde vi in en tortilla espanol, god utan att lämna några större intryck.

Sedan dök korven upp, nämligen en Botifarra boqueri. Fet och god även om det finns bättre korv att uppbringa i huvudstaden.

Sist ut i vår tapasfest var kammben (ja, min spanska tog just slut) riktigt smaskiga naturligtvis.

Boqueria är otvetydigt Stockholms bästa tapasställe. De andra ställena (läs Mamas & Tapas och Caliente som jag klassat som bäst i klassen tidigare) ligger minst ett par klasser bakom Boqueria. Här snackar vi enkla men riktigt bra tapas utan att krångla till det. Som restaurang anser jag att Boqueria är högst medelmåttig, men i tapasklassen regerar de.

Mathias Dahlgrens Matbaren*, Stockholm

Matbaren är den stjärnkrog som jag har besökt flest gånger och från och med mitt andra besök här har jag varit helt såld (kolla mina tidigare inlägga om ni undrar vad jag menar). Jag gillar naturligtvis MD:s fantastiska mat, men är nästan lika förtjust i restauragens enkla framtoning.

Som vanligt inleds kvällen med den klassiska knäckebrödspåsen och denna kväll ett glas champage en alltid lika trevlig inledning på kvällen.

Matmässigt inleddes min kväll med klassikerna steamed beef bun och som vanligt var den helt strålande och i enlighet med MD:s programförklaring finger licking good. Rätten är en perfekt kombination av det kokta brödet, oxkinden och den heta chilisåsen.

Även S höll sig på den klassiska sidan, nämligen sashimi på salmalax med forellrom, wasabi och ingefära. Detta måste vara landets bästa sashimi (förlåt mig Råkultur…) och denna kväll var minsann inget undantag.

Min andra och denna kväll sista rätt var ångad lättrökt röding, sardell, citron, grönkål och sidfläsk till

detta serverades en ordentligt smörig burre blance. Återigen en helt fantastik rätt med fett som
smakbärare och en fin sälta från sidfläsket till den lätt rökta fisken.

S fortsatte på den inslagna linjen och beställde in beef bun som levereradesprecis lika bra som 40

minuter tidigare.

Då ingen av oss var sugen på dessert höll vi tillgodo med jordnötsnougaten och madelener lika gott
om vanligt.

Efter ännu en kväll i Matbaren kan jag bara konstatera att det är en av mina absoluta

favoritrestauranger. MD bjuder sällen på några överraskningar varken i positiv eller negativ
bemärkelse utan man vet exakt vad man får, sanslöst god och lite tung mat med svenska och
asiatiska förtecken. Jag kan med säkerhet säga att Matbaren även i framtiden kommer att ligga i
toppen för antalet besök på en stjärnkrog.