Vi hade ett bord bokat på restaurangen Innocenti Evasioni i Milano klockan 19.30 en fredagskväll. Vi gav oss in mitt i ett bostadområde norr om staden för att hitta restaurangen och när vi till slut hittade rätt adress blev vi mycket tveksamma att det kunde ligga en restaurang med en stjärna i guiden i ett gammalt slitet bostadshus. Att huset såg nästan övergivet ut gjorde oss inte mindre tveksamma. Efter att ha dubbelkollat adressen kände vi dock på dörren som föreföll att leda in till restaurangen för att bara konstatera att den var låst – dock hittade vi en ringklocka som vi testade och efter någon minut dök en person upp och förklarade på knackig engelska att restaurangen inte öppnade förrän klockan 20.00, men att vi var välkomna att sitta ner i deras lounge och vänta på vårt bord. Där satt vi som två fånar och tittade på när personalen förbereddes sig för kvällens matsalshow.
IE:s lokal var både ljus och luftig och utanför det gigantiska fönstret fanns en lummig trädgård med ett par bord. När så klockan äntligen blev 20.00 fick vi frågan om att ta det sista bordet i trädgården och en kväll när kvicksilvret ligger just under 30 grader så valde vi så klart den platsen.
Det är inte ofta man har den här utsikten på en stjärnkrog.
Väl till bords fick vi ett glas champagne och lite knäckebröd och några grissini, riktigt gott.
Samtidigt fick vi menyn i handen och då fanns det inget att fundera över utan vi valde avsmakningsmenyn med tillhörande dryckespaket som i IE:s fall bestod av fem serveringar.
Kvällens amis var en kronärtskockspaté, majonnäs, och friterad pasta (?). Detta var nog bland det märkligaste jag ätit på en stjärnkrog. Efter att ha smakat på serveringen hade jag svårt att avgöra huruvida vattnet i glaset smakade mer än maten. Jag förstår inte hur man kan få något att smaka så lite.
Efter det kom kvällens brödservering som bestod av två sorters bröd, ett knäcke och grissini. Allt serverades utan såväl smör som olivolja vilket var lite konstigt. Brödet var helt ok utan att imponera.
Kvällens första riktiga rätt var försiktigt värmda pilgrimsmusslor, vattenmelon (ja, du läste rätt) och ett segel av svart poppat ris och olivolja. Jag måste erkänna att jag var lite skeptisk till vattenmelonen, men rätten höll ihop fint med musslan som den stora stjärnan. I glaset fick vi en proseco, Cellarius Brut ’07 Berlucchi.
Näst på tur foie gras, körsbär och stekt brioch med mandel. Klassiskt så det förslår, och så klart strålande gott och fett. Vinet i glaset var en Muscat de Rivesaltes ’05 Domaine de Nidolères, en riktig lyckad matchning.
Kvällens tredje servering var pasta, tortellini med gurkört, färsk getost och Pata Negra. Till detta serverades vi också en sorbet på melon och så lite mer Pata Negra. Här var jag och S inte överens, hon tyckte att rätten var en besvikelse, medan jag tyckte att den var riktigt finstämd och riktigt bra. Till detta en lite konstig Riesling Mezzo Braccio ’09 Tenuta Monteloro, som dock satt som en smäck.
Så dags för varmrätten oxfilé, syltad rödlök, någon form av potatiskringla en ansjovisröra och vid sidan om en gräddig pistagesås. Köttet är förstås av fenomenalt hög kvalitet och helt perfekt tillagat (fattas bara annat på en stjärnkrog), men i övrigt känns rätten lite småtrist för att serveras på en restaurang på den här nivån. Till kalven hade somaliern tagit fram ett milanesiskt mörkt överjäst öl, “Montestella” Birrificio di Lambrate som enligt mig var mer roligt än bra som dryckesmatchning.
Vad gäller dessert så fick man välja fritt från den ordinarie menyn. Mitt val föll på banan, choklad och vitpepparsorbet, chokladkaka och mjölksås. En söt och väl mäktig dessert och en bra bit ifrån vad jag förväntar mig av en stjärnkrog.
S som för ovanlighetens skull inte var så sugen på choklad valde krispiga risflingor, färsk och torkad mango och choklad (ja det var det i alla desserter denna kväll). Det visade sig också vara en mäktig och väldigt ”chokladig” historia och den var uppbyggd på exakt samma sätt som min dessert vilket känns minst sagt fantasilöst. Inte heller denna dessert höll förväntad standard.
När samtliga rätter var serverade kom en liten bjudgodis från köket besående av en glass med en fantastiskt god vaniljcrème, varför kunde inte desserterna vara så här goda? När den lilla godbiten dukades av kom nästa bjudning från köket, en liten jordgubbspaj, en mördegskaka och så den obligatoriska tryffeln. Gott med pajen som överlägsen favorit.
