Svenska hamburgerköket, Stockholm

Jag antar att ingen har missat hamburgehypen som råder i huvidstaden just nu. Hypen grundlades av (i kronologisk ordning) Pubologi, AG:s, Mathias Dalgrens Matbaren och Flippin Burgers och har sedan dess expoderat.

En strålande kväll i början an juni tog jag och grabbarna en tur till förorten (Hägersten) för att testa burgarna på Svenska Hamburgerköket (SHK).

Kvällen inleddes med en kall öl från restaurangens stora och oförskämt billiga öllista i väntan på att beställa burgaren. På SHK får man vänta om man tror att man ska möta en servitris som tar emot beställningen, här får man minsann gå in till baren för att smörja kråset, vilket passar klockrent in i konceptet.

Efter att ha sänkt den första ölen tog vi en tur in till baren för att genomföra beställningen i mitt fall, ställets största burgare en Landshövdingen, vilket innebär en dubbelburgare (180 *2, jo jag tackar) med ost och sidfläsk med pommes.

Efter att ännu en öl hade passerat strupen dök vår (sura) servitör upp med burgaren som vid en första anblick så ljuvlig ut.

Brödet kommer från berömda (nåja) Söderbergsbageri och köttet från lokala bönder i Mälardalen.

Efter att ha gått lös på hamburgaren kunde jag konstatera att brödet var alldeles för platt för min smak, kände som att det var en hybrid mellan pitabröd och hamburgerbröd. Köttet, var riktigt smakrikt och gott, men dessvärre hade det legat någon minut för länge på stekbordet för att bli så där supersaftigt som det skulle kunna ha varit, men visst var det riktig gott. Pommes sen var ovanliga friterade slantar av potatis, helt ok.

SHK leverara en riktigt trevlig burgare, men har en bit upp till de trendiga burgarhaken i city. Jag tror faktiskt att jag hade varit strålande nöjd om burgaren hade så saftig som den borde ha varit. En sak är säker, stället är populärt för innan vi styrde vår kosa vidare var man tvungen att avvisa kunder, då köttet var slut.

Yasuragi restaurang tokyo, Stockholm

Man kanske inte riktigt åker till fantastiska Yasuragi för matens skull, men dess japanska kök har väl ändå ett hyfsat rykte.

Vi spenderade nyligen ett dygn på Yasuragi och avslutade en härlig dag med en fyrarätters middag.

Jag valde att börja middagen med pilgrimsmussla Yasuargi style med sanchopepparsås. En perfekt tillagad mussla i tre delar med en god som smakrik sås. En mycket bra början.

S inledde med vego sushi med misosoppa, tämligen medioker sushi som inte alls lämnade några bestående intryck. 

 

Rätt numer två för mig var tempurafriterad norimaki med kungskrabba. Gott och en ganska lätt rätt trots att norimakin var friterad, men lite mer krabba i rullarna hade inte skadat.

S gick vidare med färsk vårrulle på rispapper men grönsaker och tryffelmajjo och det skulle hon kanske inte ha gjort. Det var egentligen inget större fel på smaken men konsistensen var minst sagt märklig.

Sedan när det var dags för varmrätt gick jag på halstrad gös, shisosmörsås, vit sparris, tempurafriterad (igen) norimaki med bläckfiskris och ramslök. Fisken var perfekt tillagad och såsen var riktigt god. Den svarta norimakin var mer effektsökeri än god, men rätten var bra som helhet.

S valde lammytterfilé, röd misosås, spetskål och tryffel och även hon var nöjd med sin varmrätt.

Mitt dessertval föll på rabarber under ett knäckigt täcke med vaniljgrädde, gott även om rätten var väl söt.

S dessertval föll på chokladparfait, hallon och minimaräng (rakt från påsen…), karamelliserade nötter. Även denna rätt var fullt godkänd.

Som jag skrev i ingressen är det inte för matens skull man åker till Yasuragi, men jag måste ändå säga att maten var bra, om än något ojämn. Kvällens bästa rätt var utan tvekan gösen som var riktigt bra.

Oaxen Slip, Stockholm

Som Stockholms foodiekollektiv har väntat till i maj för då slog äntligen Oaxen Krog och Slip upp sina portar. Som rubriken ovan avslöjar började vi med ett besök på Slipen.
Till att börja med måste jag säga att Slipen känns som en klockren sommarrestaurang även om det säkert är trevligt där året runt. Det är verkligen schysst att sitta i lokalen med de höga fönstren och det marina temat.

Trots att det var vardag och att jag var ute i god tid med bokningen, så fanns det bara ett fåtal (och väldigt sena) platser kvar i restaurangen, så när vi dök upp i lokalen var vi helt klart bland de sista gästerna denna kväll.

Kvällen inleddes med att vår servitör kom förbi och småsnackade och på allvar kändes intresserade av oss som gäster trots en helt full restaurang, imponerande. Någon minut senare kom han in med brödkorgen som enligt honom är samma bröd som har serverats på Oaxen sedan de startade (eller receptet är väl samma, brödet verkade nybakat…).  Brödet var ok utan att på något sätt vara speciellt (vad är det för fel på en rykande nybakad lavain…).

Till förrätt valde jag blåmusselkräm, tunt skuret (rått) innanlår, friterad och picklad lök. Gott även om smakerna var väl tama, här kunde de ha tryckt på lite mer, men visst var det en bra inledning.

S valde istället att beställa två små rätter från snacksmenyn, nämligen surdegskroketter med rökt fisk och romsås samt hackat ägg med stenbitsrom, dijon, crème fraiche och Dahlgrens tunnbröd och det gjorde hon helt rätt i, båda rätterna var stålande goda.

 

På slipen väljer man proteinkälla och sedan tillbehör och är man själ osäker på vad som fungerar tillsammans så får man så klart hjälp av servicen.

Jag valde den ugnsgrillade makrillen som serverades med hel med huvudet och en grillad citron, samt det valda tillbehöret krämbakat ägg, rapsmajjo, mangold och smörstekt kavring.  Det var helt enkelt strålande gott och får högsta betyg i den rustik eleganta skolan.

 

S höll sig också i havet och valde ugnsgrillad kungskrabbs arm, samt rostade jordärtskockor med skal och rökt majjo. S var även hon mycket nöjd, även om jag minsann tyckte att hon sneglade en del på mitt krämbakade ägg.

 

Två rätter avklarade och denna kväll tog det stopp här, mest på grund av att klockan var så pass mycket.  Nästa gång ska vi se till att boka tidigare så att vi har gott om tid på oss att kalasa på desserterna som även de lät mycket goda.

Jag ser Slipen som en tydlig konkurrent till The Flying Elk. Båda är hyfsat enkla men ändå ambitiösa och rustika bakfickor till två storsatsande fine dining-restauranger som slåss om att vara stadens främsta. När jag måste erkänna att vi lämnade Älgen med en lite känsla av antiklimax var det med en känsla av glädje vi lämnade Slipen och av att hit måste vi gå snart igen. Slipen var så bra som jag hade hoppats att Älgen skulle vara. Det enda negativa med Slipen är att man måste åka ut till Djurgården för att äta där, men å anda sidan gör ju den trevliga miljön en hel del för helheten.

Man kan ju inte annat än fundera på hur Krogen är, det måste bli ett besök där framöver för att se om Magnus Ek och co kan få de (ja, en är de nog inte nöjda med) efterlängtade stjärnorna. Det kanske är på Djurgården som Sveriges första trestjärning krog kommer att finnas, det känns faktiskt inte alls orimligt.

Jag måste avslutningsvis rekommendera ett besök på toaletterna med ljud från spårvagnen till Djurgården.