Le Chateaubriand, Paris

Le Chateaubriand är en märklig restaurang. Bistron rankas på 18:e plats i World’s 50 best-listan, men har ingen stjärna trots att Guiden inte snålar med den typen av utmärkelser i Paris. Inför besöket har jag undrat hur detta kan komma sig. Efter att ha läst en del recensioner och blogginlägg från foodies så förefaller chef Inaki Aizpitarte och hans team var tämligen ojämna i köket.

Efter att ha ringt restaurangen i cirka 40 minuter lyckades vi få ett av de hett eftertraktade borden.  

Lokalen är tämligen avskalad med vitmålade väggar och griffeltavlor.

 

Det var tydligt att vi inte var de enda utlänningarna i lokalen, jag skulle till och med våga påstå att majoriteten var amerikaner. Vi fick ett bord i hörnet med insyn i köket där kockarna jobbade i rasande tempo.

På Le Chateaubriand finns det inga valmöjligheter, utan det finns en meny för 60 Euro (!) och det är bara att låta kockarna dra igång det hela, för visst blev det åka av…  

Först serverades vi gougères av gruyère som var riktigt goda.

 

Näst på tur en strålande god ceiviche med makrill som smakade friskt av citrus.

Brödet, var ett gott men tämligen osaltat surdegsbröd.

 

Friterade miniräkor, med hallonpulver. Låter lite märkligt, men kombinationen var väldigt bra.

 

Här fortsätter amisaran att serveras i ett rasande tempo och härnäst serverades vi ljummet ostron, kinakål och röda vinbär i en fantastiskt god buljong med smak av salt och hav.

 

Efter det fick vi en liten skål buljong (avkok snarare)på rotselleri med en kaffeböna i, ytterst märkligt och inte särskilt gott.

 

Kvällens först rätt var smörstekt pulpo, bläck från den samma, nudlar på rotselleri, fruktkött från en sötad grapefrukt. Detta var en helt fantastisk rätt. Pulpon var den godaste bläckfisk jag ätit och smakerna var helt perfekt avvägda. Tveklöst en rätt av yttersta klass.

 

Några få minuters väntan och så har vi nästa rätt framför oss, nämligen guldbraxen, chili, bondbönor, vete, sesamfrön samt rucolasallad. Fisken var perfekt tillagad, men tillbehören spretade något. Jag förstår vad köket vill göra med den här rätten, men de kommer inte riktigt i mål.

 

Nästa rätt var kvällens varmrätt, biff (rare), svart trumpetsvamp, potatischips och sallad. På förhand lät inte rätten så speciell, men oj vad fel jag hade. Detta var grymt gott i all sin enkelhet. Jag tror aldrig att ätit en bättre och mer smakrik biff.  

 

Dessert nummer ett verkar vara en signaturrätt för restaurangen, nämligen en version av Tocino del Cielo som är en typ av flarn. Aizpitartes tolkningen av desserten består av maräng, smördeg och en sötad konfiterad äggula på toppen som smakade lite bränt. En riktigt god dessert.

 

Kvällens andra dessert kom in direkt efter den första och bestod av persika (inlagd i sockerlag), mjölksnö och en osötad vaniljsås. Här förstår jag inte ett dugg, desserten var varken intressant eller god.

 

Istället för lite trevliga praliner, macarons eller marshmallows serverades vi fikon med lakritsströssel till kaffet. Konstigt, men fikonen var goda.

 

När vi lämnar Le Chateaubriand har kön utanför växt sig lång och folk kastar lystna blickar på sällskapet som fick vårt bord.

En middag här går verkligen undan och man bjuds på lite av en berg- och dalbana. Jag tror att vi hade tur den här kvällen med få dalar, som jag ser det var det bara rotselleriavkoket (eller buljongen som restaurangen säkert hellre kallar det) och den sista desserten som får klassas om dalar. I övrigt var topparna tämligen höga med pulpon, biffen och ostronet som kvällens stora höjdpunkter.

Jag kommer med största sannolikhet komma tillbaka till Le Chateaubriand nästa gång jag är i Paris. Jag har sällan ätit en mer prisvärd måltid. Värt att notera är även att personalen var otroligt avslappnad och trevlig vilket ytterligare förhöjde vår kväll.