På senare tid har dock restaurangen fått utstå en hel del kritik på restaurangbloggar så det var lite blandade känslor inför besöket. Har White Guide och Guide Michelin rätt, eller har foodisarna som kritiserat krogen rätt?
Vid tidpunkten för vårt besök har F12 släppt sitt ordinarie koncept att endast ha avsmakningsmenyer då de komponerat en trerätters påskmeny som passade oss utmärkt då vi hade ett sent bord.
Lokalen känns fortfarande hyfsat fräsch trots att den har några år på nacken nu mer. Denna kväll var restaurangen i princip helt full och den unga (och vad det verkar, hyfsat oerfarna) personalen fick slita ganska hårt.
Kvällen inleddes med tre amisar, en osötad marshmallow doppade i hackade jordnötter, en poppad grissvål med en crème smaksatt av pepparrot samt en svart macaron fylld med rökt pilgrimsmussla. En trevlig, men på inget sätt fantastisk inledning av kvällen. Bäst var nog macaronen, trots att den satte sig i tänderna på ett sätt som gjorde att man inte kunde le på minst 20 minuter.
Efter
den här lilla inledningen kom brödet och där kände vi oss hemma direkt. Om jag
inte minns fel så var det samma bröd (både mjukt och knäcke) som senaste
gångerna vi var där. Till detta serverades tre sorters pålägg, smör, rökt smör
och ett fejksmör på raps. Det mjuka brödet var medelmåttigt, medan deras knäcke
fortfarande är i den högre skolan.
Förrätten var vit sparris, en hollandaise, ramslök och brödcrisp. Gott med en bra balans mellan den syrliga sparrisen och den feta hollandaise men kanske väl basic för att nå ända fram i min bok.
Under tiden vi väntade på varmrätten hörde vi hur hårt Sören Polonius fick mana på sin personal, med allt från att servera vin till bord XX, fylla på vatten på bord YY till nu går en från bordet XY, se över henens servett. Servisen kändes lite väl ung och osäker för att man skulle få den vanliga ”stjärnkorgskänslan”. Vidare hade vår servitör problem att få till sina berättelser till varje vin i dryckespaketet, inte riktigt vad man förväntar sig på ett etablissemang av den här kalibern.
Varmrätten bestod av pepparstekt dilamm, vitlökspuré, rödvinskokta rotfrukter samt senapskott. Dilammet var av hösta kvalitet och tillbehören av trevliga, dock hade köket tappat saltkaret i S rotsaker vilket så klart inte får hända på en finkrog. Om vi bortser ifrån saltmissen så var varmrätten så klart bra.
Efter att varmrätten dukats bort, tog vattnet i våra glas slut vilket servicen inte såg utan lät oss sitta med tomma glas lääänge, inte imponerande. Efter mycket om och men dök en servitris upp med lite vatten och vi var åter nöjda.
Innan
desserten serverades fick vi en liten fördessert nämligen en mycket läskande
violgranité med ett vodkaskum, mycket gott.
När
det började närma sig dessert fick vi in våra glas, men något dessertvin såg vi
inte röken av. Våra desserter stod framplockade ett bra tag innan vår servitör
(åter tack vare Sören) fyllde på dem och berättade lätt tafatt om druva och
ursprung.
Till
våra nya uppfräschade smaklökars stor glädje fick vi frisk och fantastiskt god
dessert på rabarbetkompott med kraftig kardemummasmak, krossad mördeg och en
sensationellt god vaniljglass. Detta var utan jämförelse kvällens höjdpunkt.
Avslutningsvis
fick vi plocka till oss några praliner som naturligtvis också smakade utmärkt.
Vad
säger man då efter det fjärde besöket på F12? Det är alltid vanskligt att
bedöma en trerätters middag, men inget skull kunna hindrar mig från att göra
det. Jag tycker fortfarande att köket levererar en stabil matupplevelse och att
de förtjänar sin stjärna (i motsats till flera av mina ”foodiekollegor”). Jag
anser dock att servicen var under all kritik med stjärnkrogsmått mätt, man
måste strama upp tyglarna ordentligt. Visst var det ett högt tryck i
restaurangen, men som servitör måste man ha koll på om gästerna har vatten och
vin i glasen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar